Benazir Bhutto och Pakistan

Analys av Farooq Sulehria publicerad första gången i tidningen Internationalen den 2 november 2007 efter att Benazir Bhutto återvänt till Pakistan.

Benazir Bhuttos återvändande var koreograferat av USA och blev en komplicerad affär.
Fundamentalister såg hennes återvändande till Pakistan som en USA-sponsrad handling i likhet med Norra Alliansens ankomst i Kabul 2001. Det var därför som den beryktade talibankommendör Baitullah Mehsud svor att döda henne.

Hennes brott var enligt Mehsud: 1) hennes stöd för den militära attacken på Röda moskén (strax efter den operationen kom en självmordsattack på ett möte för Benaziranhängare, som dödade 13 människor), 2) hennes uttalande att hon skulle tillåta amerikanska truppers inträde i Pakistan i jakten på bin Laden, och 3) hennes löfte till västvärlden att hon skulle tillåta det internationella atomenergiorganet IAEA förhöra doktor Khan, en ledande kärnforskare som blivit anklagad för att ha överfört kärnteknologi till Iran.

Lansera attacker

En annan talibankommendör, Haji Omar, sade till BBC: “Benazir kommer till Pakistan på USA:s begäran för att lansera attacker mot heliga krigare. Liksom Musharraf kommer hon också bli ett mål för våra angrepp.”

Det finns ingen tvekan om att Benazir Bhuttos återkomst sponsrades av USA. General Musharraf har öppet erkänt USA:s roll i förhandlingarna kring Bhuttos hemkomst.

Allt startade när general Musharrafs popularitet sjönk drastiskt till följd av en massrörelse som tog Pakistan i besittning i somras. Hans blodiga hantering av de nu världskända händelserna vid Röda moskén i provinshuvudstaden Islamabad, förvärrade den negativa trenden ytterligare.

I kölvattnet av historien med Röda moskén hämnades talibaner och talibanvänliga krafter i Pakistan med självmordsattacker på militära anläggningar på nästan daglig basis. Under några få veckor var talibanerna herren på täppan i Pakistan. Militären verkade hjälplös medan en extremt impopulär Musharraf varken kunde kontrollera “kriget mot terrorn” eller det egna landet. Som vanligt blandade sig Vita Huset i. Musharraf tvingades till samarbete med Benazir Bhutto – som han tidigare kallat en korrupt politiker som aldrig skulle få återvända till landet så länge han satt vid makten.

Massivt socialt stöd

USA:s plan var att foga samman Bhutto och Musharraf, för att på så vis kunna dra nytta av hennes massiva sociala stöd och därmed minimera de framvällande antiamerikanska känslorna i Pakistan. Samtidigt kunde man använda Musharrafs militära makt för att kuva talibanerna som helt hade tagit över de halvautonoma områdena kallade Tribal Areas, samt vissa distrikt mot gränsen till Afghanistan, (där sharialagar har fått regionen att likna Kabul under talibaneran: utbildning för flickor är förbjuden, män är beordrade att odla skägg, och man har offentliga hängningar av ”USA-spioner”, äktenskapsförbrytare, etc).

När Benazir Bhutto anlände, kom även en brittisk minister, Lord Malloch-Brown, till Pakistan för att diskutera en framtida västvänlig regering i Islamabad. Dagen före ringde det brittiske vicesändebudet i Karachi, Hamish Daniel, till guvenören i Sindhprovinsen, Ishratul Edab, för att försäkra sig om att Bhuttos hemkomst fick ett protokollsenligt mottagande.

Ironiskt nog var det samma Benazir Bhutto som var spärrad från EU-institutioner på grund av anklagelser om korruption. Det är å andra sidan inget nytt med det. Regeringar i väst har länge daltat med skumma figurer i sina försök att organisera världen enligt sina intressen. Washington och deras allierade hoppas få en västvänlig regering i Pakistan efter parlamentsvalen i januari nästa år, med Musharraf som president och Bhutto som premiärminister.

Planen sattes i verket i början av oktober med förkunnandet av en nationell försoningsförordning. Under denna förordning släpptes alla åtal mot nuvarande eller forna makthavare som blivit beskyllda för korruption (däribland Benazir Bhutto som en av de mest framträdande). I gengäld hjälpte Bhutto till att få Musharraf återvald som president. I Pakistan röstas presidenten fram av nationella och provinsiella parlament.

Stort mediauppbåd

Trots att Benazir-Musharraf-affären inte blev populär i Pakistan (enligt undersökningar förlorade hon i popularitet i oktober jämfört med maj samma år), togs hon ändå emot av en oväntat stor folksamling i Karachi.

Det finns många förklaringar till denna folkmassa som genererade stort mediauppbåd, både lokalt och globalt. “Hjälten välkomnas” skanderade CNN, “Benazir togs emot som en drottning”, kommenterade SvT. En annars Benazirfientlig elektronisk tidning i Pakistan blev hänförd av hennes enorma mottagande vid Karachis flygplats, och gick upp i extas över vidden av massmobiliseringen. Jämförelser gjordes med miljonsamlingen hon mottogs av i Lahore, när hon återvände från exil 1986. “En miljon mötte mig 1986. Två miljoner idag”, hävdade Benazir själv på en pakistansk tevekanal när hon lämnade flygplatsen i Karachi. Nyhetsbyrån Reuters trodde snarare att det var en kvarts miljon, medan AP satte siffran kring hundra tusen.

Hennes andra återvändande kunde dock inte jämföras med det första 1986. Vid hennes ankomst i Lahore den gången, reciterade hon och odödliggjorde en dikt publicerad i vänstertidningen Jeddojuhd: Main baghi hoon, Main baghi hoon (”Jag är en rebell. Jag är en rebell.”) Som svar skanderade miljonpublikshavet tillbaka: Benazir aai hej, Inqlab lai hej (”Benazir har kommit tillbaka med revolutionen”).

Hennes återkomst 1986 entusiasmerade Pakistan. Men optimismen föll kraftigt då hon kom till makten och miljontals arbetare blev desillusionerade av hennes USA-vänliga, nyliberala antiarbetarklasspolitik, i kombination med korruption. Hennes make, Asif Ali Zardari, blev snart känd som Herr Tio Procent då han misstänktes för att ta tio procent i mutor för alla statliga finanskontrakt. Hon togs ifrån makten 1990 under militäriska påtryckningar men återvände 1993. Hennes andra omgång vid makten var ännu mer frustrerande. I det allmänna valet 1997 gjorde hennes PPP (Pakistans Peoples Party) en snöplig förlust. I hela Pakistan fick PPP bara 19 platser i den nationella församlingen, som har 250 platser.

Popularitet upp och ned

Men i valet 2002 hade PPP växt och blivit det största partiet medan Benazir Bhutto fortfarande var utomlands i exil. PPP:s väljare återvände till Bhutto eftersom de vägrade rösta på endera den islamistiska alliansen MMA, eller pro-militära Muslim League.

PPP, som grundades 1967, har en historia av att kämpa mot militäriska diktaturer. Dess arbetare gjorde heroiska uppoffringar särskilt under 1980-talet, då general Zia styrde Pakistan med järnhand. Trots att Bhutto hade välkomnat Musharrafs införande av krigslagar 1999 i tron att hon skulle återvända till makten, var hon tvungen att vända sig mot det senare eftersom Musharraf vägrade ha med henne att göra.

Under alla dessa år har hennes popularitet gått upp och ned. Hennes stöd till USA-kriget i Irak och Afghanistan är vida fördömt i Pakistan och där står hon i skarp kontrast till sin far. Hennes far, tillika grundaren av PPP, Zulfiqar Ali Bhutto, förblir en ikon för sin antiamerikanska utrikespolitik som han förde som Pakistans premiärminister 1972-77. En CIA-uppbackad militärkupp drev honom från makten och 1979 hängdes han. Han dog martyrdöden och erhöll nästan helgonstatus – särskilt i sin hemtrakt i Sindhprovinsen – efter hängningen i Pakistan.

Helgonlik ikonstatus

Zulfiqar Ali Bhuttos helgonlika ikonstatus var också en av anledningarna till att folk samlades i hundratusental den 18 oktober i år. Benazir Bhutto visste att hon skulle kunna dra mycket folk i Sindh och landade därför i Karachi, Sindhprovinsens huvudstad, såväl som landets största stad. De icke-religiösa PPP-arbetarna hade också på sistone känt sig isolerade när den religiösa högern växt sig allt starkare under de senaste fem åren. Dessa politikhungriga PPP-arbetare försökte få Benazir Bhutto att sätta stopp för deras isolering, påtvingad genom samarbetet mellan mullorna och militären.

Och som vanligt spelade pengar en stor roll. Stora summor strömmade in från resten av landet till mottagningen i Karachi. ”Det var en tre-miljarder-rupies-mottagning” (316 miljoner svenska kronor), rapporterade landets största dagstidning på urdu, Jang. Men på dagen av hennes ankomst ropade PPP-arbetare halvhjärtat: ”Bort med Musharraf” för att markera sitt harmlösa missnöje med affären.

Attackerna på folksamlingen som mötte Bhutto har chockat Pakistan. Självmordsattacken ses som en varningssignal till alla demokratiska krafter och en attack på civila rättigheter, och rätten till föreningsliv och möten. Det var ett försök att skrämma människor som kämpar mot militarism och religiös fundamentalism. Men medan Benazir Bhutto har skyllt på islamister inom den militära underrättelsetjänsten (och därmed rentvått Musharraf), ligger rötterna till det grymma självmordsuppdraget som slog till på hennes Karachimöte någon annanstans.

Det är USA- och Nato-styrkorna i Afghanistan och Irak som skapar frustration och ilska. Bombningarna av Röda moskén i juli i år och ett ökat antal bombattacker på Tribal Areas i Pakistan (sannolikt gömställe för bin Laden, enligt mediarapporterna) där hundratals människor har fått sätta livet till, har resulterat i stor ilska bland de unga. Många av dem har valt att genomföra självmordsattacker som hämnd. Självmordsattackerna är en missberäkning. De religiösa fundamentalisterna ser självmordsattacker som det enda sättet att lära imperialisterna en läxa. Men istället för att driva tillbaka USA, har självmordsattackerna ökat aggressionen.

Mer repression

Imperialistkrafterna och deras pakistanska samarbetspartners (oavsett Bhutto eller Musharraf) kommer inte tystas av dessa självmordsattacker. Tvärtom kommer mer repressiva lagar och förordningar på civila friheter att läggas på vanliga medborgare i Pakistan. Öppna möten och folksamlingar har redan blivit förbjudna i Punjabprovinsen under förevändning av lag och ordning efter Karachihändelserna. Under tiden, den 24 oktober, deklarerade Bhutto att hon själv aldrig kommer att organisera öppna möten mer, inte ens under sina valkampanjer. Förtrycket kommer ytterligare att försvaga de progressiva krafterna och civilsamhället, medan fundamentalister kommer att gynnas av den påföljande frustrationen, som i sin tur kommer leda till fler självmordsattacker.

Karachiolyckan är bara ännu ett exempel på tillbakagång, ännu en berättelse där lärlingen vänder sig mot trollkarlen. Det är sant att talibanernas fader är den pakistanska militären. Men Benazir Bhutto har spelat rollen som barnmorska, om inte Moder, i befruktningen och födelsen av talibanismen. Talibanerna både i Pakistan och Afghanistan lanserades, uppfostrades, beskyddades, finansierades och beväpnades av pakistansk militär. Och det var under Benazir Bhuttos andra period som talibanerna lanserades i Kabul. Hon försvarar till denna dag sitt beslut att sända talibanerna till Kabul. Och Bhuttos dåvarande inrikesminister, Naseerullah Babur (som brukade kalla talibanerna för sina ”grabbar”), försvarar fortfarande beslutet att sända talibanerna till Kabul med att Pakistan på det viset omintetgjorde ett internt hot. Det ska heller inte glömmas bort att allt detta gjordes med USA:s och Saudiarabiens välsignelse.

Talibanerna lösgjorde sig gradvis ur all kontroll när förhållandet ändrades mellan de religiösa fundamentalisterna i Pakistan och den pakistanska militären under pressen från USA i kölvattnet av 11 september, då militären tvingades ge upp sitt stöd för talibanerna. Den gamla nära relationen mellan de två har resulterat i att den religiösa fundamentalismen i Pakistan har växt. De religiösa fundamentalistkrafterna har styrt regeringen i North West Frontier Province de senaste fem åren och är samarbetspartners i Balochistanprovinsen. Den officiella oppositionsledaren i de utgående parlamentet var en mulla från MMA, en allians av religiösa krafter. Tillsammans fick de religiösa krafterna 15 procent av rösterna i det allmänna (och korrumperade) valet 2002. Incidenter som attacken på Röda moskén har definitivt hjälpt de religiösa krafterna att förstärka sin del av röster och sympatier.

Problemet ligger i att varken Musharrafs USA-stödda militärjunta eller de religiösa fundamentalisterna har något intresse av att bygga ett säkert och demokratiskt Pakistan. Den kampen måste tas upp av de progressiva krafterna i landet – vilka de är återkommer vi till.

Läs också:
Benazir Bhutto är ingen förbättring
Kvinnoeliten
Politiska islams uppkomst
Pakistans dystraste och mest optimistiska tid

Och kanske lite artiklar skrivna av vänstern i Pakistan:
The remaking of the movement
Bhutto meets with marxists and other civil society leaders

Intressant?
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, AB1, AB2, DN1, DN2, DN3
Andra bloggar om: Pakistan, Benazir Bhutto, USA, Musharraf, Talibaner, Ali Bhutto, Politik