Om man inte är beredd att avsäga sig all kontakt med den moderna världen, måste man konsumera. Samhället är liksom uppbyggt så. Och det skapar slitningar inom medvetna välvilliga själar, som inte vill konsumera men som tvingas göra det för att överleva och leva ett någorlunda samtidsanpassat liv. Men det är förstås skillnad på nödvändig konsumtion och överdådskonsumtion. Problemet ligger i det senare. Det är det som sliter på jordens resurser och förslavar människor i tillväxtens namn. Det är det som ska ”forma våra identiteter och avgöra vilka vi är, eller kanske snarare, hur mycket vi är värda i den här världen. Shopping har blivit en livsstil och ett normalt sätt att förhålla sig till livet. Konsumtionen är vad som knyter ihop och strukturerar våra liv.
Vi är många som finner den kapitalistiska konsumtionshetsen motbjudande och helst vill slippa den helt. Men det är svårt, om inte omöjligt, att undkomma. Vad gör väl en Ingen reklam, tack-lapp på dörren när reklambladen ligger inbladade i dagstidningen, de fyller ens mailbox eller kommer som sms?
Varje dag dimper det ner ett gäng ”oslagbara erbjudande” i brevlådan riktat direkt till mig. När jag öppnar – enbart för att separera papperna från den omslutande plasten – faller alltid en pappershög ut på minst 10 blad med skrikande erbjudanden: 30% rabatt! 50% rabatt! 70% rabatt! Snabblån! Autogiro! Premie! Bäddset! Chokladkaka!
Man tackar. Konsumtionssamhället stannar inte utanför dörren. Det finns tillgängligt hela tiden överallt och ger oss möjligheten att shoppa över våra tillgångar, både miljömässigt och ekonomiskt. Klimathotet har aldrig varit så klart akut och det sista vi behöver är att köpa mer saker. Men lik förbannat kommer årets julhandel slå rekord mot förra årets julhandel, som slog rekord mot förrförra årets julhandel och så vidare… Och folk kommer att ha skuldsatt sig upp över öronen för att lyckas med det. De flesta förstår att det är knas, men än så länge leder Profittänket.
Något som illustrerar ambivalensen är Svenska Dagbladets helgbilaga Magasinet, där den lama ledaren om köphets i sista stycket vill uppmana alla att stanna upp en stund och tänka på Jesusbarnet (!) och ”varför vi egentligen firar jul”. Det ironiska är bara att resten av Magasinet uteslutande ägnas åt hysterisk prylpornografi: sida upp och sida ner med ett frossande i dyra inredningsgrejer som ingen jävel behöver och som bara de rikaste har råd med.
Ställningen konsumtionshets – konsumtionskritik: 1-0.
Och förresten, vad har Jesusbarnet med något att göra? Den store guden heter Mammon och är en mycket hetare trend idag än den där originalguden. (Kristendom är SÅ förra säsongen.)
Starkare röster hördes i helgen då det var Internationella klimatdagen. I Stockholm löpte ett peppat demonstrationståg genom de stråk där det behövdes som mest – de största shoppingdistrikten och de tätast trafikerade innerstadsgatorna – med rungande ramsor om att sluta konsumera och börja demonstrera. Men stadsjeeparna vevade upp sina rutor och julshopparna gled stilla förbi. Några fotade förstrött demonstrationståget med sin mobilkamera, som om det var självaste Macy’s julparad som passerade.
Men den kapitalistiska organisationen Svenskt näringsliv verkar rädda att konsumtionsmotståndet vinner för mycket mark. Deras nya julkampanj består av ett antal texter som i sagoform raljerar över konsumtionskritik och anställningsskydd. På en helsida i Dagens Nyheter berättas Sagan om gumman som hade för lite om en kärring som lyssnat för mycket på arga kulturtanter och minskat på shoppingen. Till följd får hon en skittrist jul, och den fattiga u-landsarbetaren mister sitt jobb. Se där, en sedelärande nyliberal sanning med morgonkaffet.
Man undrar stilla om det finns andra sätt som gumman kunde få en trevlig jul på och ytterligare andra sätt för henne att stödja och stärka världens fattiga? Jag är säker på att den lilla gumman har saker så hon klarar sig. Nej, inte i denna fantasiskapelse från Svenskt näringsliv. Ty i deras sagovärld är västvärldens lyxkonsumtion universallösningen på allt från personlig lycka till solidaritet med tredje världen och den slutgiltiga boten för världens fattigdom och miljöförstöring (fråga mig inte hur, men de får ihop det på något sätt.)
Det verkar inte finnas någon gräns för dessa penninggalningar. För dem kommer det aldrig finnas någon tillräcklighet i producera-konsumera-maximera-karusellen. Men faktum är att vi har inga mer materiella behov att fylla. Det är nogshoppat nu. Vi måste ge oss, om inte för Jesusbarnet, så för Jorden. Eller bara för att störa Svenskt näringsliv.
Katarina Wikström
I media om jul: SVD1, DN1, DN2, DN3, AB1, SVD2, AB2, AB3
Bloggat om jul: Alliansfritt Sverige, Utsikt från höjden,
Statsministerns julbudskap och Svenssons reaktion på det.
Jul i Betlehem
Andra bloggar om: Jul, Julkommers, Shopping, Religion, Jesus, Julfirande, Julhandel, Svenskt Näringsliv, Politik, Samhälle
