Masslinje eller upplopp?

(Denna ledare publicerades 14 juni 2006 i Internationalen. Nu återpublicerar vi den här: en del saker stämmer inte riktigt in på vad som händer/hänt i Salem idag, men slutsatserna gör det)

”Massorna” – bara ordet låter som en pust från historiens källare. När 1900-talets världskrig militariserade politiken försvann individen. Medan de rika fruktade ”den råa massan” försökte socialister mobilisera ”massorna”. Många övergrepp skedde när individualitet och olikhet tänktes bort. Ändå kan en av de svåraste bristerna hos dagens radikala vänster summeras i just bristen på ”masslinje”.

I dagarna har vi fått oroväckande illustrationer på det. Återigen har nazister demonstrerat på huvudstadens gator, många i full uniform. Det har inte handlat om några tiotal, utan i siffror som kretsar kring tusen. En obetydlig politisk marginal? Visst. Men en dolkspets av något annat. Aftonbladets opinionsmätning ”Ungt val” lämnar visserligen fältet fritt för politisk manipulation från den organisation som verkligen satsar. Men underlaget på över hundratusen kan inte nonchaleras. Uppenbarligen ser många en opinionsyttring för rasistpartier som ett sätt att chocka etablissemanget. En gång i tiden skulle chocken istället kommit från vänster. Det är klyftan mellan politikerorden om välstånd och mångas vardag av social nedrustning och arbetslöshet som ger utslag. Och de radikala vänsterkrafternas oförmåga att kanalisera reaktionerna.

Medan den etablerade politiken blivit beroende av stora företag och byråkratier har den radikala vänstern blivit alltmer individualiserad och isolerad. Detta får återverkningar på sättet att agera: försvar av arbetsrätten blir till krossade fönsterrutor, antikapitalism till snatteri. Samtidigt har mediekulturens tempo och dramatik bidragit till en mentalitet som värdesätter det omedelbara. När då de gamla politiska formerna präglade av manligt broderskap i toppstyrda pappersorganisationer inte längre lockar, dras några till anarkismens ”direkt aktion” med omedelbar effekt i massmedia.

Upplopp i samband med gatufester och politiska protester har blivit ett radikalt mönster på flera håll som inte enbart utgår ifrån en försvarsreaktion mot polisiärt våld. Även om övergrepp från polisens sida ofta spelar en utlösande provokativ roll – som vid antirasistiska protester – finns det politiska val. När massmedia låter en krossad ruta sälja mer än tusen aktivisttimmar är det emellertid lätt gjort att glömma en grundläggande erfarenhet:

Utan att befolkningens stora grupper – lönearbetare och arbetslösa, unga och äldre, ja hela den nutida arbetarklass som förlorar på kapitalismen – börjar försvara sig gemensamt, kommer ingen förändring åt det bättre att ske.

Småkravaller och katt- och råttalek med polisen utgör inget bekymmer för den rådande ordningen. Tvärtom förpassas de stora massor som skulle kunna göra skillnad effektivt till åskådarplats. Ja, många drivs att ta avstånd från aktioner på grund av deras form, inte deras innehåll. Just de människor som måste vinnas, som måste övertygas om att våga tala för sin sak och ta sina första politiska steg hålls borta.

Den fantastiska idén om en antikapitalistisk folkfest i stadskärnan blir allt mindre ”folklig”, och ”festlig”, i takt med att våldet trappas upp. De antifascistiska gruppernas berättigade självförsvar fokuserar så hårt på konfrontationen att kampen mot nazismen reduceras till smågrupper. Detta motverkar ytterst sitt syfte.

Den energi och vilja, ja det mod som många visar prov på i försök att fysiskt stå emot orättvisorna får inte kastas bort. Det måste istället omvandlas till livslång uthållighet och seg strävan att – jo, just det – ”vinna massorna!” Det gamla politiska språkets ”masslinje” är svaret på den onda cirkeln. Men inte i form av det allsmäktiga ”partiet” som undervisar de ”omedvetna massorna” om deras ”objektiva behov”. Utan som outtröttligt arbete på att återuppbygga självförtroende, solidaritet och organisation bland alla dem som berövats tron på sin egen förmåga att påverka samhället. Att på arbetsplatser och i bostadsområden, bland arbetslösa och nedskärningsdrabbade, bemöta argument och ta de första stegen till kollektivt motstånd kräver tusentals och åter tusentals arbetstimmar.

Det kräver en okuvlighet som inte tröttnar på grund av medias ointresse eller bristen på knalleffekter. Om vi kan styra vår energi till den uppgiften har vi chans att bidra till en ny kraftsamling av vår tids arbetarklass och bryta tillbakagången. Då kan vi också utmana ett orättfärdigt samhällsystem, istället för endast dess betjänter och symboler.

Intressant?

I media: DN, SVD, SVD2, AB
Andra bloggar om: Salem, Brand, Kravall, Demonstration, Antirasism, Antifascism, NMR, Nätverket mot Rasism, Nazism, Rasism, Högerextremism, Politik, Samhälle, Anarkism