Ungdomens älskade skräplitteratur

Som barn läste jag massor med böcker. Jag njöt av att alltid ha en bok på gång och dessutom gav det pluspoäng i vuxenvärlden. Bokmalar ansågs smarta och predestinerade att komma någon vart här i livet. So far so good. Problemet var bara att det jag läste – sina hårda pärmar och löpande brödtext till trots – inte kunde klassificeras som ”litteratur”. Det var helt enkelt inte tillräckligt fin litteratur. Det var så kallade skräpböcker, en barnens version av den billiga och föraktade kiosklitteraturen.

Det handlade om B.Wahlströms ungdomsböcker. Jag älskade de populära bokserierna och de ringlade i rader av röda ryggar i mitt flickrums hyllor. Jag läste min mammas generations serier som Lotta (med titlar som Lotta går till sjöss och Toppen Lotta!) och den om Fröken Sprakfåle. (Vi fem och Biggles och andra böcker med gröna ryggar var för pojkar och undveks därför så gott det gick, men slank ner emellanåt.) Och sen var det Kitty förstås, privatdetektiven. I varje ny bok löste den självständiga och tuffa Kitty ett nytt mystiskt fall. Det var alltid skitspännande i all sin förutsägbarhet. Varje historia börjar bra men får snart en förfärlig vänding då Kitty hamnar i mitt i en halsbrytande härva av mystik, lögner och brott. Men man visste alltid att hon kommer klara sig ur det på det mest fantastiska sätt, överlista ondskan och bli stadens hjälte på köpet.

Min absoluta favoritserie med ungdomsböcker var Tvillingarna som handlade om de kaliforniska medelklassflickorna Jessica och Elizabeth i Sweet Valley. De var enäggstvillingar, lika på utsidan men olika på insidan. De var overkligt lyckade, att läsa om dem var som att leka med Barbie i bokform. Jessica var den ansvarslösa charmiga, Elisabeth var den lugna seriösa. Detaljerad utseendebeskrivning gavs i varje fristående bok: de var 172 cm långa, slanka med långt blont hår och blågröna ögon, och precis så söta man önskade att man själv vore. Det stod också uttryckligen att tvillingarna aldrig haft tillstymmelsen till acne, vilket kittlade till av både tillfredställelse och beundran hos den blankhyande och kroppsligt obekväma unga läsaren. Deras pappa är advokat och deras mamma är inredningsarkitekt. Mamman är så ung och vacker att hon ofta tas för tvillingarnas storasyster, och deras två år äldre bror är en kopia av deras stilige far.

Inte tänkte jag på då att det var en hägrande dröm om framgång, pengar, yta och överklass som lades upp framför mig. Det här var som en par fiktiva Paris Hilton-figurer som lockade mig med det ouppnåeliga och perfekta. De vuxna fattade skräpnivån på den här typen av böcker. Likt en ungdomsböckernas apartheid utestängdes Tvillingarna från biblioteken. Det var det yttersta beviset på dess vedervärdighet. ”Sådana böcker tillhandahåller vi inte här.” Välmenande, pedagogiska vuxna som lärare, föräldrar och bibliotekarier lät mig förstå varför – och det var sant och ingen hemlighet – nämligen att författaren Francine Pascal bara var upphovskvinna till figurerna, men egentligen inte skrev böckerna själv. Det hade hon ett stall av spökskrivare som gjorde: fusk som inte skulle tolereras. Det var massproducerat och med dålig kvalitet – på serietidningarnas nivå! Därför fick Tvillingläsandet förpassas till fritiden och skoltiden gav utrymme till Ulf Nilssons tonårsnoveller om 50-talspojkar som famlar efter kvinnobröst i tvättstugorna.

Fint eller fult, politiskt korrekt eller amerikansk glättig smörja – jag älskade den där skiten och jag kan fortfarande längta tillbaka till den tid då en ny tvillingbok i handen fick hjärtat att spritta inför den kommande läsupplevelsen. Framför allt har behållningen av alla B.Wahlströms ungdomsserier varit en läsglädje som håller i sig än.

Precis som att den som älskar skräpfilm förr eller senare kommer råka se en kvalitetsfilm (och kanske till och med tycka om den), så lär man som bokslukare – om än av amerikanska serieböcker på låg nivå – slutligen komma över sådant som anses vara god litteratur. Den som aldrig läst en bok i hela sitt liv kommer aldrig plocka upp Brott och straff. Hemligheten är att ge barnen smak för själva läsandet, inte av enskilda historier. Kopplingen ligger mellan skräplitteratur och övrig litteratur, inte mellan skräplitteratur och övrigt skräp.

Katarina Wikström

Andra bloggar om: Litteratur, Ungdomsböcker, B. Wahlström, Skräplitteratur