Om fotografen Korda tagit betalt för sitt foto av Che Guevara skulle han och hans ättlingar vara mångmiljardärer idag. Den klassiska bilden av Che är en av världens mest uppkopierade och reproducerade bilder.
Nu kan vem som helst bära hans ansikte – på gott och ont.
Det var i mars 1960 som fotografen Alberto Díaz Korda knäppte ett par bilder av Che vid en minnesceremoni för offren av ett sprängattentat vid hamnen i Havanna. Detta var på uppdrag av en tidning, men då de ratat bilden hängde Korda upp den i sin studio istället. Där fick den sitta ända tills 1967, då den italienske förläggaren Feltrinelli bad om en kopia för att marknadsföra Ches dagböcker från den bolivianska djungeln. Som vän av revolutionen gav Korda bort kopiorna gratis.
Så snart Che mördats började porträttet av honom spridas, främst på affischer. Bara under det första halvåret efter hans död såldes två miljoner exemplar, och en stor väggmålning gjordes vid Plaza de la Revolución i Havanna, idag omgjord i metall.
Bilden av Che är en av världens mest spridda. Den är klassisk, tidlös och synnerligen lyckad. Ett fulländat revolutionärsporträtt: blicken i fjärran, vilda hårlockar runt det beslutsamma ansiktet, baskern med stjärnan, för att inte tala om de skarpa kontrasterna i svart-vitt som underlättar rent praktiskt för multitryck i taskiga kopiatorer och tryckningsmaskiner. Att Che är så pass snygg skadar förstås inte heller. Folk kom att älska bilden som bild. Den idoldyrkan den ofrånkomligt förde med sig resulterade tyvärr i att Che för vissa kom att representera en sorts vänsterversion av James Dean: ung, snygg och död. För dem kommer Che inte att vara annat än en bild på en T-shirt, en bild som kan köpas och säljas som vilken vara som helst.
Che spelar huvudroll
I de politiska kamper som utspelar sig idag spelar han förstås en huvudroll. För vänsteraktivister och demonstranter betyder bilden mer än bara en chic modedetalj.
Che personifierar kampen. Hans porträtt symboliserar revolutionen.
Många som värnar om vad Che stod för har varnat för att bildens starka symbolvärde kommer urvattnas om den görs för kommersiell. Che har i någon mening blivit en logotyp för revolt. Och det i bästa fall. På Internet hittar man i stort sett vilka prylar man vill med Ches drömska ansikte på, som inte har ett skit med revolt att göra. Multinationella företag trycker upp bilden på bikinis och kalsonger för den breda kommersiella marknaden. Och dem behöver man inte alls känna sig särskilt revolutionär för att bära. Chebilden har blivit kitsch och popkultur, och återfinns lika gärna på muggar och väskor och kakburkar i trendiga inredningsbutiker – sida vid sida med Andy Warhols multikopierade färgporträtt av Marilyn Monroe – som på radikala föreningskanslin världen över.
Att marknaden med fina känselspröt kan känna av vad människor tycks vilja ha och sedan cyniskt profitera på det, är vi vana vid. Men detta får naturligtvis också politisk innebörd. På den nyliberala bloggen Moderskeppet skriver en representant för föreningen Frihetsfronten om hur man som anti-vänstern ska förhålla sig till Ches genomslag den breda massans vurmande för bilden:
”Den liberala hållningen påminner lite om föräldrarna som låter sig provoceras av sitt tonåriga barns klädsel. Ju mer föräldrarna förfäras desto nöjdare blir ungen. Föräldrarna hittar då på ett positivt alternativ som ska utgöra substitut men detta döms givetvis ut som oerhört töntigt av barnet. Oftast med all rätt. Det finns ett alternativt – och i mitt tycke bättre – förhållningssätt till det här skitnödiga liberala tjatandet om vänsterns t-shirtar. Helt enkelt att sätta på sig en själv.
Skulle fler [nyliberaler] börja bära Che Guevaras motiv vore mycket vunnet. Motivet skulle förlora sin laddning, betraktas som mindre rebelliskt och bli mainstream och tråkigt. Få saker skulle reta vänstern mer. Tendenser åt det hållet har jag redan upptäckt.
Vänsterungdomar som gnäller om att Che Guevara kommersialiserats och att kapitalister tjänar pengar på honom är musik för mina öron […] Om jag bär en Che Guevara-t-shirt betyder det inte att jag förespråkar kommunism eller massmord. Om jag bär Che Guevaras motiv så förlorar ikonen i betydelse […] Den hädas.”
Porträttet omfamnas
Visst är det ironiskt att den kapitalistiska imperialistiska världen så totalt omfamnat Che – inte hans kamp och ideal, utan hans porträtt. Och visst är det ödets ironi att just Che Guevaras ansikte kom att bli lika spritt som vilket känt varumärke som helst. Men för den som fortfarande bryr sig och tror på något bortom marknadskrafterna, har bilden fortfarande ett starkt symbolvärde. Che, som bild och framför allt som liv, fortsätter att inspirera den globala vänsterrörelsen. Det är trots allt få nyliberaler som skulle bära bilden av den hyllade revolutionären på bröstet – om än bara för att ”reta vänstern”.
Katarina Wikström
Bloggat: Mullvaden, tidigare här på Intisbloggen
Andra bloggar om: Che Guevara, Kuba, Cuba, Ikon, Korda, Havanna, Politik
