Mördande patent

Antalet personer som lever med hiv i världen sjunker. Detta kan låta positivt, men verkligheten är en annan: människor dör av aids i snabbare takt än vad andra blir smittade.

Idag lever nästan 40 miljoner människor med hiv. Majoriteten av dessa, 65 procent, finns i fattiga länder i södra Afrika. Denna fullskaliga katastrof är emellertid något som kan undvikas – och inte i någon fjärran framtid, utan nu, idag! Det finns mediciner, men på grund av att vinstintresset går före liv, fortsätter människor att dö i extrem omfattning.

Problematiken kring distributionen av bromsmedicinerna har naturligtvis flera sidor. Exempelvis utgör sjukvårdens begränsade kapacitet i de värst drabbade länderna ett stort hinder. En avgörande del av problemet ligger emellertid långt ifrån Afrika – nämligen hos världshandelsorganisationen WTO, ett antal läkemedelsföretag och hos politiska ledare i Europa och USA.

Inom WTO finns ett avtal som heter Trips, vilket reglerar rätten till ”intellektuell egendom”. Förenklat kan man säga att det kom till för att skydda företagens äganderätt över idéer och uppfinningar genom patent. I fallet med bromsmedicinerna är det tydligt hur illa det slår. Läkemedelsföretagen, vilka ofta befinner sig i monopolställning, fick genom Trips tidigare rätt att ta ut i princip vilka priser de ville på bromsmedicinerna, vilket resulterade i att de var otillgängliga för så gott som varenda människa i de mest drabbade länderna.

Detta blev dock väl magstarkt även för den nyliberala världsordning vi lever i, särskilt efter omfattande internationella protester mot avtalets effekter. År 2001 beslöt WTO att Trips inte längre fick stå i vägen för ökad tillgång till livsnödvändiga mediciner. Och år 2003 beslutades om ett tillägg i avtalet som möjliggjorde för länder att importera mediciner till ett lägre pris. Men dessa segrar var ren kosmetika. I själva verket är tillägget så komplicerat att inget försök att kringgå Tripsavtalets patentregler har lyckats.

Och läkemedelsföretagen gör allt för att försvara sina patent. I exempelvis Thailand utfärdade hälsoministeriet, i enlighet med WTO:s regelsystem, i början av året licenser för tre olika läkemedel i syfte att ge inhemska patienter gratis tillgång. Läkemedelsföretaget Abbott svarade omedelbart med att dra tillbaka ansökningar för registrering av ett antal läkemedel på den thailändska marknaden, bland annat viktigt hivmedicin. Budskapet från företaget är tydligt: om ni utnyttjar era rättigheter utnyttjar vi våra!

Kapitalismens försvarare brukar hävda att systemet sprider välstånd även till jordens fattiga delar. Striderna kring patenträttigheter visar dock med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet – istället sätts profitintresset före människors hälsa, och man låter miljontals dö i Afrika. I en socialistisk värld hade en sådan inhuman hållning varit omöjlig: kommer någon på ett sätt att göra bra medicin så blir den inte sämre för att grannen också får tillverka den. Goda idéer ska spridas, inte skyddas av giriga företagspatent.

Även i Sverige skjuter läkemedelspriserna i höjden. Detta motiveras med att priserna på de mediciner som tas fram också ska täcka kostnaderna för de projekt som misslyckas, och som inte når marknaden. Det är sant. Men prisökningarna ska också täcka kostnaden för de gigantiska vinster som läkemedelsföretagen gör, en hysterisk marknadsföring som får ersätta en sansad läkemedelsupplysning, samt fullständigt orimliga löner och bonusar i företagens toppar. Det går en strid ström av pengar från samhällskassan till Pfizers och Astra Zenecas kassakistor – utan att det blir fler eller bättre mediciner för det.

För bara några decennier sedan diskuterades att förstatliga hela läkemedelsindustrin i Sverige. Idag har pendeln svängt åt andra hållet, och i nyliberalismens anda vill man istället privatisera apoteken. Kuba, ett land som förvisso inte är utan fel och brister, tvingades av USA:s bojkott att utveckla en egen statlig läkemedelsindustri. Idag genererar den billiga mediciner till fattiga människor och länder, och de vinster man gör går tillbaka till samhället. Exemplet visar hur mycket bättre en förstatligad läkemedelsindustri fungerar. Det vore utmärkt om svenska politiker skulle vara villiga att lära sig av det.

Läs också AIDS – en global rättvisefråga

I media: AB1, AB2, SVD1, SVD2, DN1, DN2, DN3
Andra bloggar om: Patent, Trips, AIDS, Afrika, HIV, Sjukdom, WTO, Katastrof, Läkemedel, Läkemedelsindustrin
—————————————————————————
Svensson, Feministisk vänstertjej och LOKE om prostitution
Svensson och Jinge om Sverigedemokraterna

Allas vår ikon Che

Om fotografen Korda tagit betalt för sitt foto av Che Guevara skulle han och hans ättlingar vara mångmiljardärer idag. Den klassiska bilden av Che är en av världens mest uppkopierade och reproducerade bilder.

Nu kan vem som helst bära hans ansikte – på gott och ont.

Det var i mars 1960 som fotografen Alberto Díaz Korda knäppte ett par bilder av Che vid en minnesceremoni för offren av ett sprängattentat vid hamnen i Havanna. Detta var på uppdrag av en tidning, men då de ratat bilden hängde Korda upp den i sin studio istället. Där fick den sitta ända tills 1967, då den italienske förläggaren Feltrinelli bad om en kopia för att marknadsföra Ches dagböcker från den bolivianska djungeln. Som vän av revolutionen gav Korda bort kopiorna gratis.

Så snart Che mördats började porträttet av honom spridas, främst på affischer. Bara under det första halvåret efter hans död såldes två miljoner exemplar, och en stor väggmålning gjordes vid Plaza de la Revolución i Havanna, idag omgjord i metall.

Bilden av Che är en av världens mest spridda. Den är klassisk, tidlös och synnerligen lyckad. Ett fulländat revolutionärsporträtt: blicken i fjärran, vilda hårlockar runt det beslutsamma ansiktet, baskern med stjärnan, för att inte tala om de skarpa kontrasterna i svart-vitt som underlättar rent praktiskt för multitryck i taskiga kopiatorer och tryckningsmaskiner. Att Che är så pass snygg skadar förstås inte heller. Folk kom att älska bilden som bild. Den idoldyrkan den ofrånkomligt förde med sig resulterade tyvärr i att Che för vissa kom att representera en sorts vänsterversion av James Dean: ung, snygg och död. För dem kommer Che inte att vara annat än en bild på en T-shirt, en bild som kan köpas och säljas som vilken vara som helst.

Che spelar huvudroll

I de politiska kamper som utspelar sig idag spelar han förstås en huvudroll. För vänsteraktivister och demonstranter betyder bilden mer än bara en chic modedetalj.
Che personifierar kampen. Hans porträtt symboliserar revolutionen.

Många som värnar om vad Che stod för har varnat för att bildens starka symbolvärde kommer urvattnas om den görs för kommersiell. Che har i någon mening blivit en logotyp för revolt. Och det i bästa fall. På Internet hittar man i stort sett vilka prylar man vill med Ches drömska ansikte på, som inte har ett skit med revolt att göra. Multinationella företag trycker upp bilden på bikinis och kalsonger för den breda kommersiella marknaden. Och dem behöver man inte alls känna sig särskilt revolutionär för att bära. Chebilden har blivit kitsch och popkultur, och återfinns lika gärna på muggar och väskor och kakburkar i trendiga inredningsbutiker – sida vid sida med Andy Warhols multikopierade färgporträtt av Marilyn Monroe – som på radikala föreningskanslin världen över.

Att marknaden med fina känselspröt kan känna av vad människor tycks vilja ha och sedan cyniskt profitera på det, är vi vana vid. Men detta får naturligtvis också politisk innebörd. På den nyliberala bloggen Moderskeppet skriver en representant för föreningen Frihetsfronten om hur man som anti-vänstern ska förhålla sig till Ches genomslag den breda massans vurmande för bilden:

”Den liberala hållningen påminner lite om föräldrarna som låter sig provoceras av sitt tonåriga barns klädsel. Ju mer föräldrarna förfäras desto nöjdare blir ungen. Föräldrarna hittar då på ett positivt alternativ som ska utgöra substitut men detta döms givetvis ut som oerhört töntigt av barnet. Oftast med all rätt. Det finns ett alternativt – och i mitt tycke bättre – förhållningssätt till det här skitnödiga liberala tjatandet om vänsterns t-shirtar. Helt enkelt att sätta på sig en själv.

Skulle fler [nyliberaler] börja bära Che Guevaras motiv vore mycket vunnet. Motivet skulle förlora sin laddning, betraktas som mindre rebelliskt och bli mainstream och tråkigt. Få saker skulle reta vänstern mer. Tendenser åt det hållet har jag redan upptäckt.

Vänsterungdomar som gnäller om att Che Guevara kommersialiserats och att kapitalister tjänar pengar på honom är musik för mina öron […] Om jag bär en Che Guevara-t-shirt betyder det inte att jag förespråkar kommunism eller massmord. Om jag bär Che Guevaras motiv så förlorar ikonen i betydelse […] Den hädas.”

Porträttet omfamnas

Visst är det ironiskt att den kapitalistiska imperialistiska världen så totalt omfamnat Che – inte hans kamp och ideal, utan hans porträtt. Och visst är det ödets ironi att just Che Guevaras ansikte kom att bli lika spritt som vilket känt varumärke som helst. Men för den som fortfarande bryr sig och tror på något bortom marknadskrafterna, har bilden fortfarande ett starkt symbolvärde. Che, som bild och framför allt som liv, fortsätter att inspirera den globala vänsterrörelsen. Det är trots allt få nyliberaler som skulle bära bilden av den hyllade revolutionären på bröstet – om än bara för att ”reta vänstern”.

Katarina Wikström

Bloggat: Mullvaden, tidigare här på Intisbloggen
Andra bloggar om: Che Guevara, Kuba, Cuba, Ikon, Korda, Havanna, Politik

Motstånd är inte meningslöst!

Årets Socialistiska Forum är som vanligt en prunkande höstbukett med mängder av olika föreläsningar. Under loppet av en dag, närmare bestämt nio timmar, kommer besökarna via en myriad av föreläsningar få mängder av impulser och inspiration. En enorm massa kunskap kommer att förmedlas. Nya insikter om klimathotet, om det utsatta läget för fackföreningsrörelsen, de papperslösas situation i Sverige och mycket, mycket mer kommer att ges.

Besökarna kommer att bjudas på utflykter till dagens Latinamerika – 40 år efter Che, om den fackliga organiseringen i Burma eller filmvisningar om vad som i programbladet presenteras som ”. Den Venezolanska revolutionen – just nu” för att nämna några av alla inslag.

I det programblad som presenterar Forumet står det bland annat;

”Vi lever på många sätt i en omvälvande tid, en uppochnervänd, tvärtom tid. Sverige, fredsnationen är i krig. Borgarna styr med en valseger byggd på nyspråk. Klimatet löper amok och i demokratins namn återinförs tortyren. Världen enda supermakt styrs av oljebaroner som inte ens behöver dölja sina avsikter. När lögnerna blir för allomfattande kan motstånd kännas lönlöst. Men just i detta läge är behovet av åsikter, ideologi, värderingar, analys och strategi extra stora…”

Om denna korta beskrivning av tillståndet i världen finns inte mycket att invända. Inte heller det akuta behovet av ”analyser och strategi”.

Allt det som programtexten beskriver som behov behövs. Inte tu tal om det. Men det räcker inte. Vänstern i Sverige befinner sig i dag i något som kan liknas vid ett kristillstånd. Fångna i en bur där högerns olika beslut likt en ångvält krossar det mesta i sin väg.

Det finns ett talesätt som tål att fundera på mer än en gång. För det sätter på sitt sätt fingret på ett ömmande problem. I korthet går talesättet ut på att när intellektuella var på ett möte så blir eftermälet att det var bra diskussioner. När arbetare kommer hem efter ett möte blir omdömet istället att det fattades bra beslut.

Och beslut betyder handling.

För svenska vänstern, har det mesta av all den klokhet och kunskap som lagrats av den äldre generationen som sedan byggts på av den yngre. Men de saknar som stora delar av arbetar- och låginkomsttagarSverige det självförtroende och tron på den egna förmågan som kan ändra politikens villkor på kort, medellång och lång sikt.

Det vill säga att i praktisk handling visa att kunskap det är verkligen liktydigt med makt. Och makten det får man inte. Den tar man. Genom att rycka åt sig initiativet och aktivt delta i rörelser, antingen det handlar fackföreningsrörelsen, inom organisationer som Nätverket för gemensam välfärd, inom ramarna för enhetsinitiativet Septemberalliansen….

Kort och gott handlar det om vänstern i Sverige måste skapa trovärdighet, inte för en inre krets av redan övertygade, utan bland alla de som idag förlorar på högerpolitiken.
Enhetsaktioner kring konkreta kampfrågor, ett envetet arbete på gator och torg, på arbetsplaster… ute i vardagen i konfrontationen med människor förändras livsluften och kan ge nytt och friskt syre.

Vänstern i Sverige behöver framgångar- de kan vara i små konkreta kampfrågor som att rädda en nedläggningshotad akutmottagning – för att få mod att gå vidare och ta sig an mer övergripande frågor och problem.

Lyckas alla de som idag förlorar på högerpolitiken förenas i en masslinje kring några konkreta kampfrågor då finns också möjligheten att Socialistiskt Forum kan bli en avstamp för något mycket, mycket större.

För ”motstånd är inte lönlöst”. Det visar alla historiska erfarenheter. Men för att göra motstånd till framgång vilar ett stort ansvar på den breda vänstern. Det vill säga besinna situationens allvar och söka enhet kring det som enar istället för att träta om det som skiljer. Socialistiska Partiet är beredda att ta det ansvaret. Förhoppningsvis är vi inte ensamma.

Hela programmet
Läs mer om Latinamerika och om social välfärd etc

Bloggat: Mullvaden, Esbati, Fredrich Legnemark, Svensson, Peter Gustavsson
I media: SVD,
Andra bloggar om: Socialistiskt Forum, ABF, Che Guevara, Ryska Revolutionen, Håkan Blomqvist, Rolf Bergkvist, Socialistiska Partiet, Socialism, Politik

Iran i Bushs kikarsikte

- De som vill undvika tredje världskriget bör sälla sig till USA för att hejda det nukleära hotet från Iran.
- Vi kommer inte att tillåta Iran att skaffa kärnvapen.

Under den senaste tiden har Bushadministrationen skärpt tonen och sina aktioner i konflikten med Iran. Landet utmålas som centrum för Mellanösterns destabilisering, som den försåtlige mecenaten bakom bland annat Syrien, Hizbollah och Hamas. I propagandan har Iran fått överta Al-Qaidas tidigare huvudroll. Iran påstås inte minst stödja motståndsrörelsen i Irak, framför allt som arkitekten bakom de vägbomber som skördat så många amerikanska offer. I augusti i år beslutade Bushadministrationen att stämpla det iranska revolutionsgardet Pasdaran som ”en särskilt utpekad global terrororganisation”. Det är första gången som en nationell militäravdelning stämplats på detta sätt. Och vid ett flertal tillfällen har även amerikanska truppstyrkor i Irak arresterat iranska diplomater.

USA visar med sitt handlande att man ser det iranska mullah-styret som det rådande världssystemets paria, en fredlös regim som man kan behandla lite hur som helst bortom all internationell rätt och diplomatisk uppförandekodex. Alltfler kommentatorer tror nu också att USA verkligen kommer att bomba Iran innan Bushadministrationens ämbetsperiod är till ända – alltså under nästa år. Att man idag planerar att bygga om sina Stealthplan så att de kan bära de största konventionella bomber som USA någonsin framställt, bomber som är tänkta att spränga sönder de under jord belägna iranska kärnanläggningarna, ses som ett tecken i den riktningen. Flygvapnet har begärt pengar ”med anledning av brådskande behov hos befälhavare på fältet”, hävdar källor inom US-Air Force till Sunday Times.

Om USA beslutar sig för att bomba Iran ger man sig emellertid in i ett spel med höga insatser. Landet är militärt sett en motståndare av helt annan kaliber än Irak. Dess missiler står riktade för en attack mot Israel vid ett eventuellt angrepp, och troligtvis skulle man i det läget dessutom kunna utnyttja sina försänkningar i Irak till att skapa än mer svårigheter för den amerikanska ockupationen. Därtill sitter Iran på ett formidabelt oljevapen. 30 procent av den globala oljehandeln passerar genom Hormuzsundet, som Iran mycket väl kan stänga. Det skulle få oanade konsekvenser för världsekonomin i ett läge där oljepriset redan är på väg upp mot 100 dollar per fat.

Att USA trots alla dessa risker allvarligt överväger att utsätta Iran för ett massivt bombkrig ger en fingervisning om vilka enorma intressen som står på spel. I området kring Persiska viken finns två tredjedelar av jordens oljereserver. Det har alltid funnits en övergripande strävan hos USA att fullständigt bemäktiga sig kontroll över dessa resurser – ”Det stora priset”, som Henry Kissinger kallade det.

Det är tid för antikrigsrörelsen att återigen samla till protester mot krigsplanerna. Det är dock en solidaritet och anti-imperialism med dubbla förtecken. Diktaturen i Iran förvärrar i nuläget repressionen mot den inhemska arbetar-, student- och kvinnorörelse som alltmer organiserar sig och tar sig ton. Detta är den kraft som kan störta regimen, demokratisera Iran och skapa ett mer jämlikt samhälle; den kraft vi kan solidarisera oss med. Hyser man en allvarlig oro över shia-fundamentalismen och den iranska diktaturens inflytande i regionen, är det denna motvikt som måste stödjas.

Oavsett hur fruktansvärd diktaturen i Teheran än må vara, måste vi otvetydigt stå emot alla krigsplaner mot Iran. Ett amerikanskt anfallskrig kommer endast att skapa lidande och kaos, ge fundamentalismen ökat spelutrymme och slå hårdast mot de progressiva krafterna i regionen.

Vi har sett det förut, i Irak. Och den här gången har vi krigshökarnas falska löften om välstånd och demokrati i mycket färskt minne.

I media: DN1, SVD1, SVD2
Andra bloggar om: Iran, USA, George W Bush, Krig, Terrorism, Fundamentalism, Demokratisering, Antikrigsrörelsen, Olja

Moderat-fuskarnas verkliga politik

De nya moderaterna har mycket att svara för. På partistämman i Gävle undrade Reinfeldt segervisst: ”Frågan är: hur stora orkar vi bli?” Men i mätning efter mätning får partiet hopplöst låga opinionssiffror.

Den 26 oktober berättade DN att moderaterna fått sina lägsta siffror på tre år; framför allt får de allt mindre stöd bland kvinnor. Trots Anders Borgs flirt med feminismen inför stämman. Och trots partiets iver att framställa sig som de lågavlönades försvarare.

Men den låga populariteten är inte särskilt förvånande. För hur mycket kan den nya retoriken egentligen dölja? Vilka försämringarna i a-kassan drabbar är uppenbart, inte minst för de 300 000 personer som tvingats lämna kassorna, och som nu befinner sig i en mycket osäker situation. TCO tar regeringen till EU-domstolen för könsdiskriminering då förändringen av a-kassereglerna kommer att slå hårdast mot kvinnor. Kommunal protesterar mot ”regeringens könsdiskriminering”, eftersom de stora skattesänkningarna gör männen till vinnare. Försämringarna av LAS, lagen om anställningsskydd, drabbar kvinnor i högre grad, och vårdnadsbidragen och pigavdragen kommer att gynna männen på kvinnornas bekostnad.

Regeringens verkliga politik träder fram allt tydligare, och en kvalificerad gissning är att många idag ångrar det val de gjorde 2006. Då valde de ”det nya arbetarpartiet”, som skulle belönade de hårt arbetande, och – framför allt – straffa de som fuskar.

Det är förståeligt att många är förbannade på ”fusket”, sedan borgarna och media ständigt tecknat bilden av att landet är nedlusat med individer som är för lata för att göra något vettigt av sina liv, och istället lever gott på dem som sliter och släpar på jobbet varje dag. Kanske fanns det därför något tilltalande i moderaternas uppvisning som vän av lag och ordning, som ville ta tag i ”fusket” och komma till rätta med ”oviljan” att arbeta?

Men när så den ena moderaten efter den andra tvingas be om ursäkt för att de själva fuskat med teveavgifter, att de betalat barnflickor och städhjälp svart – då uppdagas deras verkliga politik. Genom att undanhålla offentliga pengar underminerar man aktivt det system som välfärden bygger på, samtidigt som man berövar människor den trygghet som en vit anställning innebär. Det innebär också att man delar upp människor: de som förtjänar mer, och de som förtjänar mindre.

I moderaternas Sverige finns alltså de som förtjänar att fuska och kunna komma undan, och dem som absolut inte får lura till sig ett enda öre. Beteendet blottar en samhälls- och människosyn som går fullständigt på tvärs mot allt vad ett arbetarparti borde stå för. Moderaterna vill inte ha någon välfärdsstat, för de anser inte att arbetarna förtjänar någon.

Att Reinfeldt valt att hålla flera av moderat-fuskarna bakom ryggen visar också att det inte är fusket han vill komma åt. Vore det så, skulle han av ren princip se till att de medarbetare som underminerat det välfärdssamhälle han på partistämman sade sig värna om, förpassas långt från våra folkvalda instanser. Men det är inte fuskarna som ska straffas – det är istället arbetarklassens utsatta: de sjukskrivna, deltidsarbetande och långtidsarbetslösa. Och därför måste Reinfeldt skrika sig än hesare om att det är bland dessa fuskarna finns.

Visst blir man rasande av hyckleriet. Men dubbelmoralen, som regeringen gjort till stor konst, är inte det största problemet. Det är istället den politik som hyckleriet rättfärdigar. För även om opinionssiffrorna pekar nedåt för moderaterna så hjälper det inte särskilt mycket – de har fortfarande hela tre år på sig att mala sönder det som finns kvar av gemensamma.

Regeringen har redan förbrukat sitt förtroende, och det blir knappast bättre för varje gång en ny moderat medarbetare avslöjas som fuskare och därmed erkänner sitt förakt för välfärdsstaten. Tidpunkten att kräva nyval närmar sig med stormsteg – för än så länge finns det inget annat sätt för medborgarna återkalla de folkvalda. Tyvärr, eftersom det sällan har behövts så mycket som nu.

Bloggat: Svensson1, Trotten, Jinge
I media: GP AB SVD DN
Andra bloggar om: Fusk, Moderaterna, Svartjobb, TV-licens, Dubbelmoral, Opinionssiffror, Fredrik Reinfeldt, Valet 2006, Nyval

Ödesdiger hemkomst

Farooq Sulehria i Internationalen:

Till att börja med: attacken på Benazir Bhutto i Karachi vid hemkomsten från hennes andra exilperiod bevisar återigen att USA:s närvaro i en region – må det vara med anledning av jakten på ”massförstörelsevapen” eller för att föra ”krig mot terrorn” – gör den regionen instabil. Att Benazir Bhutto var målet för självmordsbombarna är sant, men det är inte hela sanningen. Hennes återkomst till Pakistan var inte anledningen till attacken. Det var snarare en effekt; en effekt av det USA-ledda “kriget mot terrorn”. Genom att ge sig på Benazir Bhutto gav talibanerna en varning till USA och till hennes allierade, skriver Farooq Sulehria.

Läs hela artikeln.

Läs mer:
Tariq Ali i International Viewpoint
Farooq Tariq i International Viewpoint

Bloggat: Svensson, Biology and Politics
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, DN3
Andra bloggar om: Pakistan, Musharraf, Benazir Bhutto, Militärkupp, USA, Politik, Samhälle

Obehaglig amerikanisering

- I Sverige vill alla att vården ska vara offentligt finansierad och ges efter behov.
Även borgerliga företrädare har upprepat det gång på gång. Senast var det socialminister Göran Hägglund i samband med premiären på Michael Moores film Sicko.  

För att bemöta kritiken mot att man lägger ut vård på privat drift, har man fokuserat på finansieringen. Så länge den är solidarisk, finns det ingen risk att vi får en klassuppdelad vård, som den Sicko avslöjar. 

Nu planeras det första privatdrivna och privatfinansierade barnsjukhuset i Sverige. Om frågan inte var så allvarlig och upprörande, skulle det vara fascinerande att se hur debattörerna vänder på argumentet: ”Det är väl ingen fara med ett privat barnsjukhus så länge det finansieras privat. Det tar ju inga resurser från det offentliga.” Initiativtagarna till barnsjukhuset Martina hävdar att det kommer att avlasta den offentliga vården. 

Göran Hägglund är en av de få som antytt att det finns problem. Men likt vargen som klär ut sig till mormor, hävdade han i en radiodebatt att regeringen vill göra den offentliga vården så bra, att ingen ska behöva ta privata försäkringar! Detta faller givetvis på sin egen orimlighet – Martina innebär att höginkomsttagarnas barn kommer att få bättre vård låginkomsttagarnas. Annars skulle det inte finnas några pengar att tjäna för försäkringsbolag och sjukhusägare. 

I själva verket är helt privata sjukhus ännu ett steg i en förutsebar och förutsedd privatiseringsprocess. En process som pågått länge och som, om den får fortsätta, kommer att bryta ned idén om vården som samhällsservice som ges efter behov. 

Först infördes marknadstänkande i den offentliga vården med uppdelning i beställare och utförare. Sjukhus bolagiserades. Verksamheter lades sedan ut på privat drift till vinstdrivande företag. I en rad tidningsartiklar har vi kunnat läsa om hur privata husläkare blivit miljonärer. På privatdrivna Maria Beroendecentrum i Stockholm gjordes miljonvinster, som direkt togs från skattemedel som kunde ha använts för att förstärka den offentliga, kroniskt svältande missbruksvården. Därefter fick ett par privatdrivna sjukhus tillstånd att ta emot försäkringspatienter i mycket begränsad omfattning. Idag, när slussarna öppnats är antalet svenskar med privat försäkring 300 000 – en fördubbling sedan början av 2000-talet. 

Och trycket ökar för rent privata lösningar, som barnsjukhuset Martina. Strikt tekniskt innebär det inte en egentlig ”gräddfil”, eftersom patienterna inte köper sig förtur i den offentligt finansierade vården. Däremot kan barn komma att remitteras vidare direkt till Astrid Lindgrens barnsjukhus, och på så sätt gå förbi köerna. 

Självklart kommer utvecklingen inte att ”avlasta” den offentliga vården. Trycket för skattesänkningar – och därmed minskade vårdresurser – kommer istället att öka. Det är inte paranoia att tro att de höginkomsttagare som håller sig med privata försäkringar kommer att vara ovilliga att betala för vården två gånger. I Norge föreslog den tidigare borgerliga regeringen att patienter med privata försäkringar skulle slippa betala skatt för sjukvården. Det lär hända även här. 

Den här hösten genomförs en privatiseringsdrive av den borgerliga majoriteten i Stockholmslandstinget. Hundratals nya privatläkare auktoriseras och får tillstånd att etablera sig var de vill i regionen. Samtidigt tas de speciella socioekonomiska tilläggen till vårdcentraler i tyngre områden bort, och 97 miljoner överförs i praktiken till mer välbesuttna områden. Närakuter som inneburit ökad trygghet och tillgänglighet till vård i ett antal förortsområden läggs ned och ersätts av mindre utrustade – privatiserade – enheter i anslutning till storsjukhusen.  

Stockholmsregionen är spjutspetsen i den borgerliga kampanjen för privatiserad sjukvård. Och om vi inte bygger motståndet idag är det i barnsjukhuset Martina vi kan se vårdens framtid. Den som vill ha en obehaglig försmak av den framtiden kan ta en närmare titt på Sicko.

Andra bloggar om: Vård, Privata sjukhus, Barnsjukhuset Martina, Privatiseringar, Michael Moore, Sicko, Göran Hägglund, Vårdköer, Gräddfiler