Kvinnoeliten

Länder som Pakistan, Indien, Bangladesh och Sri Lanka är inte mest kända för sina feministiska statsstyren. Men trots det stora förtrycket av kvinnor har dessa och andra länder röstat fram flera kvinnliga statsöverhuvuden. Till exempel ståtar Sri Lanka med att ha valt världens första kvinnliga premiärminister 1960.

Vilka var dessa kvinnor? Och vad stod de för? Farooq Sulehria ger här en översikt över Asiens kvinnliga politiker.

Kommer Hillary Clinton att bli historisk som den första kvinnliga presidenten i USA nästa år? Och kommer för övrigt Mona Sahlin att bli historisk i Sverige vid nästa val?

Frågan om en kvinna på det högsta ämbetet skulle göra någon skillnad kan vi lämna därhän för ögonblicket, och fästa uppmärksamheten på Indien som berömvärt nog gör historia igen och väljer 72-åriga Pratibha Patil till landets första kvinnliga president.

Presidentämbetet i Indien har sin egen status, även om ämbetet är rent ceremoniellt och presidenten väljs av parlamentet. Den verkliga makten ligger enligt grundlagen hos premiärministern. Och den posten uppnåddes av en kvinna, Indira Gandhi, för många år sedan. Hon var premiärminister tre ämbetsperioder i rad från 1966 till1977, och en fjärde period från 1980 till 1984, då hon mördades.

Inte släkt

Vi kanske ska göra en utvikning här för att klargöra att Indira Gandhi inte var släkt med den berömde pacifisten Gandhi. Indira var dotter till Indiens första premiärminister, Jawaharlal Nehru. Nehrus kommer från Kashmir, en braminfamilj som slog sig ner i norra Indien, medan Mohandas Karamchand Gandhi (Mahatma Gandhi) var från Gujrat. Indira fick efternamnet när hon gifte sig med Feroz Gandhi 1942. Feroz, som tillhörde den parsiska religionen, var i sin tur inte släkt med Mohandas Karamchand Gandhi.

Rajiv Gandhi, som tog över som indisk premiärminister när Indira Gandhi hade mördats, var äldst av hennes två söner. Sonia Gandhi, som nu leder det styrande Kongresspartiet, är Rajiv Gandhis änka.

Sonia Gandhi, som är född i Italien, skulle ha blivit Indiens första ”euroindiska” premiärminister om inte det hindufundamentalistiska BJP hade lagt hinder i vägen.

Men Indien är inte det enda landet i regionen som har valt kvinnor till de högsta ämbetena. Grannlandet Pakistan var det första muslimska land som förde en kvinna till premiärministerposten 1988 när Benazir Bhutto vid 35 års ålder avlade eden. Hon avsattes 1990 efter påtryckningar från militären men kom tillbaka efter att ha vunnit valet 1993.

Även om båda hennes perioder vid makten var exempel på dåligt styre och korruption, är hennes Pakistan Peoples Party fortfarande landets största politiska parti, trots att hon lever i exil sedan 1998 för att undvika korruptionsrättegångar i pakistanska domstolar.

Och när demokratin återupprättades i Bangladesh 1990 växlade två kvinnor vid makten i tre val, Khaleda Zia (änka efter en tidigare president i Bangladesh, general Zia) och Hasina Wajid (dotter till nationens grundare Mujibur Rehman), ända tills en interimregering tog över förra året efter oroligheter över hela landet.

Första kvinnliga premiärministern

Fallet Sri Lanka är än viktigare, eftersom Sirimavo Bandaranaike blev den första kvinnan i världen som blev premiärminister efter ett val 20 juli 1960. Hon var änka efter premiärminister Solomon Bandaranaike, som mördades 1959.

Hennes dotter Chandrika Kumaratunga blev president i Sri Lanka 1994 efter att ha lett den vänsterinriktade People’s Alliance till valseger och därmed återigen höjt familjen Bandaranaikes ställning i samhället.

Hon utnämnde sin mor till premiärminister, en post som numera till stor del är ceremoniell.

Lite längre österut har vi Burma, ett land som definitivt skulle ha en kvinnlig president (eller kanske premiärminister) vid namn Aung San Suu Kyi, om riktiga val kunde hållas. Ännu längre österut ligger Indonesien där landets första kvinnliga president avslutade sin ämbetsperiod 2004. Megawati Sukarnoputri, dotter till Indonesiens grundare och första president Sukarno, var president 2001-2004.

I Filippinerna är Gloria Macapagal-Arroyo president. Hon är dotter till en tidigare president, Diosdado Macapagal, och är den andra kvinnliga presidenten i Filippinerna. Corazon Aquino blev världskänd när hon 1986 valdes till president. Hon var då änka efter den mördade Benigno ”Ninoy” Aquino jr.

Viktiga lärdomar

Alla dessa kvinnor tillhörde förstås olika politiska dynastier i sina hemländer, men att de intog de allra högsta ämbetena i länder där kvinnornas situation är eländig innebär ändå viktiga lärdomar. Alla stod vid en given tidpunkt för motstånd mot diktatur eller imperialism, till och med mot fundamentalism.

I Benazir Bhuttos fall öste den religiösa högern ut en störtflod av propaganda, som gick ut på att valet av en kvinna som premiärminister gick emot islam. Kampanjen innebar att skäggen utsatte henne för ett formligt karaktärsmord. Ändå vann hon stort 1988. Hon innebar förstås en stor besvikelse (liksom de flesta av de andra kvinnliga ledare som nämnts här), men valet innebar ett dråpslag mot den religiösa högern och etablissemanget i Pakistan.

Den slutsats man kan dra är att för de arbetande klasserna är det inte könet utan politiken som är det viktigaste. När ett radikalt alternativ finns till hands spelar inte fördomar beträffande religion, kön, nationalitet, någon roll.

Det borde inte komma som en överraskning att en 27-årig ung kvinna, den suspenderade parlamentsmedlemmen Malalai Joya, är populärare i det burkaklädda Afghanistan än USA-marionetten president Hamid Karzai.

Farooq Sulehria

Läs mer om Malalai Joya

Media: SVD, DN
Andra bloggar om: Pakistan, Benazir Bhutto, Indira Gandhi, Sirimavo Bandaranaike, Megawati Sukarnoputri, Aung San Suu Kyi, Gloria Macapagal-Arroyo, Chandrika Kumaratunga, Pratibha Patil, Khaleda Zia, Hasina Wajid, Corazon Aquino, Politik, Asien, Malalai Joya, Afghanistan, Bangladesh, Sri Lanka, Filippinerna, Burma