I förra veckan samlades tiotusentals människor i Köpenhamn, och ytterligare fler i andra danska städer, till breda och mäktiga demonstrationer mot högerpolitiken och för välfärden när folketinget öppnades.
Kontrasten var slående mot hur det såg ut när den svenska riksdagen öppnades 18 september.
Efter omständigheterna var 5 000 på Sergels torg inte illa men ändå ett mer ett svaghetstecken än en mäktig protest.
Orsaken var inte att den svenska regeringens politik är mindre arbetarfientlig eller värd att protestera mot, utan står att söka hos fackföreningarna. Medan de danska facken, såväl arbetarnas som tjänstemännens, mobiliserade och organiserade välfärdsdemonstrationen i Köpenhamn, var de svenska, så när som på några få lokalorganisationer, passiva eller till och med fientliga till att demonstrera. Lundby-Wedin-linjen ”LO demonstrerar inte”, härskar ännu. Åtminstone i de fall ledningen inte har total kontroll.
Typiskt för denna inriktning är svaret från Olle Ludvigsson, ordförande för Volvo Verkstadsklubb och ledamot i IF Metalls förbundsstyrelse, på det krav om politisk strejk som IF Metall i Södra Västerbotten ställt: ”Politisk strejk är inte rätta medlet tror jag. Vi får ta upp frågan i avdelningsstyrelsen om frågan överhuvudtaget kommer upp.”
Och under tiden får borgerligheten i lugn och ro riva ner välfärden och gröpa ur styrkan hos den fackföreningsrörelse som brukar kalla sig ”världens starkaste”.
I LO-tidningen resonerade nyligen LO:s vice ordförande Erland Olauson kring fackets strategi. Med exempel från Fastighets, som har slutit avtal för att driva fram heltidsjobb, menar han att det var en bättre metod än att de ”väntade i tolv år på ett urvattnat lagförslag som kanske skulle genomförts om socialdemokraterna vunnit valet 2006”. ”Det kanske varit bättre om vi litat på oss själva”, säger han och drar slutsatsen att fackföreningen ”kan inte smita genom att säga att sossarna ska fixa våra problem bara de åter får möjlighet att bilda regering”.
Det är en ovanlig och insiktsfull tanke från en ledande LO-företrädare. Men samtidigt kan detta ”lita på oss själva” betyda helt olika saker.
Vad det uppenbarligen inte betyder är att blåsa till politisk strid. Istället ser vi hur trenden fortsätter där olika grupper ”löser” problemen på egen hand. Senast nu Livsmedelsarbetarförbundet som skaffat en kompletterande arbetslöshetsförsäkring åt sina medlemmar, med Transport, Kommunal och Handels på väg att göra detsamma.
Om detta sätt att ”lita på oss själva” blir det som ersätter den passiva väntan på en s-regering riskerar fackföreningarna att bli viktiga kuggar i högermaskineriet.
För om den gemensamma välfärden ersätts med försäkringar och avtal som bara gäller vissa grupper, då hjälper de fackföreningar som ”löser” de egna medlemmarnas problem på detta sätt till att desarmera politiska sprängfrågor. Varför betala skatt för att andra ska få det man själv har avstått lön för att uppnå i avtal? Viktiga grupper tror att de lyckats rädda sig själva och dras undan den gemensamma kampen mot välfärdssabotörerna.
Åtskilliga av anti-reformerna i regeringens politik har till syfte att splittra arbetarklassen och försvaga dess organisationer. För varje sådan förändring som sker utan kraftfulla protester blir det lättare att genomföra nästa. Passiv väntan på nästa val liksom försök att bygga upp alternativa system för mindre grupper gör fackföreningarna medskyldiga.
Men visst måste facken lita till egna krafter, inte för att skapa kryphål och ett lapptäcke av olika lösningar för olika grupper, utan för att driva krav som försvarar hela arbetarklassen.
Det krav på politisk strejk som IF Metall i Västerbotten nu antagit pekar på en annan väg. Det finns all anledning att sprida detta i lokala fackliga organisationer landet runt. Varken IF Metalls eller LO:s ledningar kommer att röra ett finger om de inte tvingas av en stark opinion underifrån.
En rörelse för politisk strejk kan bli den samling av motståndet mot nedmonteringen av välfärden vi så förtvivlat väl behöver.
Läs mer: Lars Henriksson i Aftonbladet, Katarina Wikström i Internationalen, Daniel Olsson i Flamman, Andreas Malm i Arbetaren.
Bloggat: Esbati, Svensson1, Svensson2, Trotten
Andra bloggar om: Facket, Facklig kamp, LO, Politik, Samhälle
