Chavez, Morales och Ortegas besök till Iran och deras så kallade anti-imperialistiska allians med regimen uppfattas som rena sveket av vänster- och studentrörelsen i Iran. Jag uppfattar alliansen, artigt sagt, som skenhelig. Om man inte kan eller har råd att stödja dem som kämpar för socialism och rättvisa, så behöver man i alla fall inte skaka hand med deras bödlar.
Men nog med de vänsterledare som lever, nu ger sig den iranska regimen även på de döda socialistiska ikonerna. Den iranska staten bjöd nyligen in Ches två barn, Aleida och Camilo, till ett officiellt besök. Propagandamaskineriet sattes igång, och de visades upp som tecken på regimens triumf – att få Che-barnens stöd. Aleida tog på sig den obligatoriska slöjan och förklarade att hon respekterar iraniernas “traditioner”. Vilket hyckleri!
Aleida och Camilo fick träffa bland andra kulturministern och flera andra representanter, och deltog i ett märkligt seminarium anordnat av islamisterna på Teherans universitet. Just på detta universitet som har varit den iranska vänsters bastion, trakasseras, arresteras och misshandlas dagligen de iranska studenterna, bland annat för att de har socialistiska åsikter.
För iranska unga socialister är Che fortfarande en ikon. En idol som inte lever och som därför inte kan svika. Men det som hände under seminariet är märkvärdigt, även historiskt. Che kidnappades av iranska Basij (regimens fruktade islamiska milis) och dess ledare mitt framför sina barns ögon!
Programmet på Teherans universitet anordnades för att markera 40-år efter Ches död, med rubriken: “CHE som CHEmran”. Stora bilder av Che tillsammans med bilder på diverse Hamasledare, Khomeini och just Chemran (som var en av grundarna av Basij), täckte salens alla väggar. Med denna rubrik menade Hizbollah, som dagligen terroriserar sitt eget folk, att Chemran var lika internationalistisk och en lika stor frihetskämpe som Che! Den ansvarige för ceremonin intog talarstolen för att hylla Che: “Om han levde idag, skulle han kämpa sida vid sida med Hizbollah i Libanon.”
Talaren, Haj Said Ghasemi, en Basijledare hatad av studentrörelsen, läste sedan – med en klump i halsen – ur en bok som enligt honom hade skrivits av Che och som avslöjade att Che var en sann kristen, en gudstroende, en som trodde på Jesus. Sedan fortsatte han: “Både de blodtörstiga imperialisterna och den vansläktade kommunismen ställde sig bakom Irak i kriget mot Iran och mot hazrate Rohollah [en helig titel för Khomeini]. Idag har kommunismen, precis som Ayatollah Khomeini förutsåg, hamnat i historiens sopptunna. Det enda sättet att befria världen, är idag just den monolitiska religiösa rörelsen.”
Sedan vände han sig mot Camilo, Ches son, och beundrade hans manliga utseende som liknade faderns och utmanade honom att ansluta sig till denna kamp, som hans far skulle ha gjort. Haj Said försökte i sitt tal bevisa hur Fidel, Che och hela det kubanska folket avskydde Sovjetunionen och dess politik.
Efter en annan talare, som avgudade Chemran och hans “heroiska kamp för islamisk rättvisa”, fick Ches barn komma upp till scenen och tala. Aleida sade: “Vi kubaner är socialister!”
Tystnad rådde i salen. De tidigare talarna blev oroliga och obekväma. Hon påminde om Sovjetunionens viktiga roll i Kubas historia och att kubanerna alltid varit tacksamma för Sovjets hjälp, och förnekade den tidigare talarens påståenden. Hon menade att boken som refererade till Ches kristna tro måste varit felaktigt översatt. Hon berättade om Ches kommunistiska övertygelse och att han aldrig trott på en absolut sanning: “Det finns ingen absolut sanning. Vilken gud och vilken profet talar ni om? Den enda profet som min far träffade var kanske Fidel!”
Aleida visade även indirekt sitt missnöje och menade att hon egentligen velat träffa fler kvinnor under sitt besök, vilket hon förmodligen aldrig fick göra.
De få studenterna i salen som inte tillhörde Hizbollah gladde sig den här gången åt organisationens misslyckande i att korrumpera den latinamerikanska vänstern helt och hållet. Några vågade applådera medan Hizbollahanhängarna satt tysta och sura. Arrangörerna var arga och förvånade. Mötet blev ett fiasko.
Den här krönikan har jag sammanfattat från de iranska vänsterstudenternas hemsida. Rapportören gladde sig väldigt mycket åt Aleidas tal. Att hon åtminstone inte gick på med att Che inte var kommunist. Att Ches dotter verkligen försökte försvara socialismen.
Och jag tyckte så synd om honom, rapportören.
Är det inte sorgligt att man som ung socialistkämpe ska behöva nöja sig med något så litet? Ches barn skakar hand med nyckelpersoner i en brutal regim som har slaktat och tystat ned tusentals socialister, fackföreningsmedlemmar, studenter – och man måste vara tacksam för att de överhuvudtaget öppnade munnen och sade emot, att Che inte alls var gudstrogen, innan regimen i Iran konventerade honom till muslimsk fundamentalist och Hizbollahsupporter.
Sholeh Irani
Läs mer om Che Guevara, Cuba och Latinamerika.
I media: GP, DN1, DN2, AB, UNT
Bloggat: Katrine Kielos, KUBA,
Andra bloggar om: Iran, Hizbollah, Slöja, Hijab, Che Guevara, Politik, Samhälle
