Våld och våld

På Alliansens årsdag visade några påstådda socialister i Göteborg sin ilska över den förda politiken genom att krossa rutorna på borgarnas partilokaler. Händelsen är ovanlig, men reser frågor om förhållandet mellan våld och politik.

En vanlig synpunkt från den borgerliga kanten är att vänstern inte tydligt tar avstånd från den här sortens aktioner. Man anser vidare att det inte finns någon skillnad mellan sådana aktioner och högerextremt våld; allt klumpas ihop till något onormalt och odemokratiskt. Dessutom betonar man sin egen fredlighet – våld är något som bara extremister är anhängare av.

Man ska aldrig låta ilskan styra över förnuftet. Den här sortens glaskrossning är både principiellt och taktiskt oförsvarlig. En socialistisk demokrati innebär mer demokrati, inte mindre. I ett sådant samhälle ska inte klyftorna vara sådana att några få äger de flesta lokaler, media och därmed den reella yttranderätten. Istället ska alla ha tillgång till uttrycksmöjligheter, både socialister och icke-socialister. I ett socialistiskt demokratibegrepp ingår därför inte att förstöra motståndares lokaler, däremot att ändra ägar- och maktförhållanden.

Det finns inga patentsvar på vägen dit, men så mycket kan man säga: det går inte att uppnå en socialistisk demokrati utan majoritetens stöd, medverkan och organisering. Naturligtvis motsätter sig de rika och makthavande alltid sådana strävanden. Men det är en annan sak, problemet är att folk i allmänhet inte vill associeras med sådana här aktioner, och inte stimuleras till egen kamp. Tegelstenar mot borgerliga partilokaler minskar inte borgarklassens makt, men kan riskera att minska stödet för socialistiska alternativ.

Med detta sagt, bör de ”autonomas” glaskrossning jämställas med hatbrott och högerextremt våld? Nej, det är ingen rimlig jämförelse. De högerextremas våld riktar sig fysiskt mot andra människor, de skadar och dödar. Det är en avgörande skillnad. Omfattningen är också enormt mycket större.

När borgerliga skribenter uttalar sig om politiskt våld så låter det som om våld som metod vore dem helt främmande. Men så är det ju inte. Under EU-toppmötet i Göteborg 2001 sköt polis mot demonstranter, misshandlade unga pacifister, hotade tonåriga fältbiologer med skarpladdade vapen, upplöste möten med våld och spärrade in och belägrade aktivister. Oavsett ”skuldfrågan” så var detta tveklöst våld. Ett helt oprovocerat våld mot människor som i varje rimlig mening var oskyldiga. Det är svårt att påminna sig att några borgerliga politiker eller skribenter tagit avstånd från detta våld; ett av de grövsta övergreppen mot de folkliga demokratiska rörelserna i modern tid. Då valde man att se mellan fingrarna.

Att de borgerliga inte är så fridsamma som de vill ge sken av märks än mer om vi ser till den internationella scenen. Exempelvis ville den nuvarande folkpartiledaren Björklund redan innan Irakkriget (DN 23/11 2002) att Sverige skulle delta på USA:s sida utan att invänta beslut i FN:s säkerhetsråd. Ingen tveksamhet där till att delta i förstörelse och dödande. Och misslyckandet i Irak lär tyvärr inte avskräcka Björklund och hans meningsfränder från att följa Storebror på nya krigsäventyr…

Den borgerliga högern är alltså beredd att ställa upp på klart värre politiskt våld än att krossa rutor. Det är inte kring frågan om man tolererar eller tar avstånd ifrån våldsanvändning som de huvudsakliga politiska gränserna går, utan vid vilka tillfällen och i vilka syften man kan acceptera att våld tillgrips.

Våld är avskyvärt. Det förstör både dem som drabbas och dem som använder det. Mest drabbas alltid de med minst makt. Den socialistiska visionen är en värld utan våld, utan vapen. Men i den värld vi lever i har det alltid funnits och finns trots allt berättigat våld. Det är det våld som förtryckta klasser och folk tvingas till. Tyvärr är det så, oavsett vad vi önskar. Men det är då ett våld som majoriteten av de förtryckta förstår, stöder och deltar i. Och inte heller detta våld ska förhärligas eller romantiseras.

Andra bloggar om: Våld, Autonoma, Högerextremism, Socialistisk Demokrati, Göteborg 2001, Jan Björklund, Irakkriget, Fönsterkrossning
———————————————————————————-
Lars Henriksson om kampen i Göteborgs hamn, Svensson om kollektivtrafik och Trotten om bostadspolitik.