Att se en stjärna falla

Inför sagan om Britney Spears uppstår ett nytt begrepp: den inverterade amerikanska drömmen. Den omvända framgångsresan – den från toppen till botten – finns förstås lika levande i folks medvetande som den lyckade versionen, den har bara inget riktigt namn. Förutom möjligen ”regn efter solsken”. Alternativt ”rakt ner i helvetet”.

Från att ha varit den största popstjärnan sedan Michael Jackson, och dominerat och utklassat alla andra i försäljningssiffror och popularitet under cirka 1998-2003 har den nedåtgående spiralen snurrat allt fortare för Britney Spears. Det är otroligt vad fort det går för en människa att förlora all respekt. Nuförtiden har folk inget annat än spott och spe till övers för den avdankade popstjärnan. Vad hon än tar sig till står publiken där redo, hungrig efter skandal, och buar och hånskrattar.

Det första tecknet på att en kvinna mister sin respekt är när hon låter sitt yttre förfalla. Och Britney är inte ens 26 år men anses redan vara förbi. Hon var den hårt drillade barnstjärnan som under några år skulle ligga ständigt i topp på alla snygg&sexig-listor. Hennes oskuldsfulla image grundlades när hon dansade i skoluniform i sin första musikvideo. Ett omslag på musiktidningen Rolling Stone där hon som 17-åring poserar förföriskt i flickrumsmiljö, fick moralfolk att gå i taket och hennes popularitet att skjuta i höjden. Men ingen kan leva på sin oskuldsfullhet för evigt. Det blir en omöjlighet om man, säg, ska kunna bli äldre.

Några knepiga val av män, två förlossningar samt drog- och alkoholproblem har satt sina spår i Britney Spears. Och kändisvärlden är grym just därför att drogproblem tillhör vanligheterna, och är inte på långa vägar lika skamfyllt som fetma. Att inte hålla efter sin kropp och sitt utseende är en stor synd som kräver omedelbar utfrysning av det vackra kollektivet, där ingen vill ha samröre med fulhet. Droger må vara ett nödvändigt ont, men det finns absolut inga ursäkter för att inte alltid vara snygg i håret.

Nu är det klart att hon mister vårdnaden om sina ungar också. Och den ilskna skvallermobben hurrar. Äntligen är barnen fråntagna det där vraket till morsa! Det talas mindre om dem som nu kommer ta hand om ungarna, nämligen den så kallade Fadern. En ung man som aldrig tjänat ett öre själv utan satt i system att leva på sina tjejer och sedan lämna dem ensamma med hans småbarn. En misslyckad vit rappare som enligt ögonvittnen hellre umgås med Las Vegas-strippor än sin familj. Men bredvid Britneys framfart förefaller han vara Bamsefar själv och slipper både närmare myndighetsgranskning såväl som folkets fördömande. Detta trots att han förmodligen är mer verklighetsfrånkopplad än ex-frun.

För inget är väl så farligt som när en mor överger sina barn. Att farsor sticker händer hela tiden, men det är något extra skamfyllt med de morsor som gör samma sak. Det är oförlåtligt och det ska dom banne mig få veta också.

Vad sade man för elakheter om Britney under hennes storhetstid? Inte mer än att hon kanske var överskattad som sångerska, men hon var ändå oöverträffad som popfenomen. Nu finns det ingen ände på hånet, allt hon gör görs om till taskiga skämt. Skvallerpressen är inte nådig, folk buar mot scen och skriker på gatorna. När man väl knuffats ned från sin tron går det snabbt att bli fullständigt sliten i stycken.

Kanske är det allmänna intresset för Britney Spears om möjligt ännu större idag när det var då. Att följa hennes omvända resa tillbaka till botten är ungefär som att beskåda en levande bilolycka. Man vill egentligen inte titta, men man kan helt enkelt inte låta bli. Man bara måste få se vad som händer med denna människa. Och kanske är det just därför folk blir så hysteriskt upprörda: för att det visade sig att även den största stjärnan på jorden bara var en människa.

Katarina Wikström

Andra bloggar om: Britney Spears, Kändisar, Skvallerpress, Musik, Amerikanska drömmen

Omoralen och den fria entrén

Vid årsskiftet avskaffade alliansregeringen den fria entrén som införts på 19 statliga museer två år tidigare. Kulturministern mumlade något om att vi fick se framtiden an och hoppas att allt skulle ordna sig i alla fall.

Det har det inte gjort. Kulturrådet, som på regeringens uppdrag följder upp beslutet om återinförda avgifter, visar i sin rapport för tredje kvartalet 2007 att besöken på museerna minskat med nästan 40 procent. Värst drabbat är arkitekturmuseet, som tappat fyra av fem besökare.

Detta är naturligtvis ett kulturpolitiskt magplask av stora mått. Om trenden håller i sig också under det sista kvartalet kommer museerna att ha registrerat nästan två miljoner färre besök under 2007 än under 2006.

Men det är också ett ekonomiskt fiasko. För driften av de 19 statliga museerna betalar staten ungefär en miljard. Under 2006 innebar det staten betalade 200 kronor för varje besök som gjordes. I år har kostnaden per besök stigit till ungefär 350 kronor. Om vi multiplicerar den höjda kostnaden med de ungefär tre miljoner besök som kommer att göras under 2007 blir det sammanlagt 440 miljoner kronor. Samtidigt kommer det så klart in en del pengar i luckan, men det blir på sin höjd 150 miljoner. Reformens netto blir alltså en kostnad på över en kvarts miljard.

Men vänta nu, sådär kan man väl inte räkna? Att entréavgifterna skulle kosta pengar är en uppenbar bluff – det är bara att titta i räkenskaperna! Inga 250 miljoner saknas!

Om man kan räkna så eller inte beror lite på vad man anser att ett museums uppgift är. Om man anser att uppgiften är att visa utställningar för besökare, ja då kan man räkna så här. Det finns visserligen ingen verklig kostnad, men det går att visa kapitalförstöring av stora mått – Reinfeldt & Co kunde lika gärna tagit 500 buntar med 500 stycken femhundralappar i varje och bränt dom i en tunna på Mynttorget.

Nu anser ju inte regeringen att museernas uppgift är att visa utställningar för besökare, utan det är att… ja, vadå, egentligen? De återinförda avgifterna är rätt svåra att förstå, utan att se dom som ett rent utslag av borgerlig mentalitet; som samma slags politikens seger över ekonomin som farsen om fastighetsskatten.

Dagens borgare är formad av nyliberalismen. Han är en cyniker, känner ingentings värde, men alltings pris, för att citera Oscar Wilde. Det är till och med värre än så, han kan inte tänka sig någonting ens kan ha ett värde utan att ha ett pris. Ordet ”gratis” fyller borgaren med skräck och avsmak. Om fem miljoner människor besöker museer utan att vi tar betalt av dom, hur kan vi då veta att dom fick ut något av besöket? Och hur ska han själv vet att han är lyckligare i sin etagevåning på Östermalm än i en trea i Bredäng om han inte kan se det på prislappen?

Fri entré betyder omoral och uppluckring av alla fasta (penning)värden. Det luktar produktion för behov, stinker av rena ”såssjalismen”. Och en kvarts miljard för att hålla socialismen stången, det kanske till och med är ett riktigt, riktigt bra pris.

Även om de minskade museibesöken antagligen inte blir någon stor fråga så är den lite pinsam för regeringen. Ett sätt för Reinfeldt att lösa den utan att tappa ansiktet vore att döpa om entréavgifterna till museiskatt. Sen avskaffas museiskatten och istället införs en låg kommunal avgift på kaféer samt 0,5 procents ränta på alla vinster i penninglotteriet mellan 1963 och 1979. För det verkar ju vara så logiken ser ut när alliansen ska lägga om systemen.

Ett annat sätt skulle kunna vara att istället ersätta dagens regering med en socialistisk. En sådan regering skulle kunna peka på den fria entrén som ett exempel på hur gratis ofta ger vinster inte bara när det gäller fördelning, utan också i effektivitet. Som en första åtgärd skulle regeringen sedan kunna avskaffa avgiften på alla de ungefär 250 museer som ingår i Kulturrådets statistik. Eftersom avgifterna bara står för ungefär 6,5 procent av sektorns intäkter skulle det inte kosta mer än, jo faktiskt: en kvarts miljard.

Andra bloggar om: Kulturpolitik, Avgifter, Muséer, Borgerlig moral, Fri entré
————————————————————————-
Svensson om familjefrågan och Trotten om äktenskapslagstiftning

Framgångsrecept för vänstern

I hela Västeuropa har vi de senaste åren sett exempel på socialistiska partier som gått framåt. Det har varit breda antikapitalistiska vänsterpartier eller i enstaka fall revolutionära partier som nått politiska framgångar med en likartad politisk inriktning. Den gemensamma faktorn har varit ett hårdnackat motstånd mot nyliberalism.

Framgångarna har i stort sett alltid baserats på social kamp och massrörelser. Så har varit fallet i Frankrike och Nederländerna, där både LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire) och SP (Socialistische Partij) konsekvent motarbetade EU-konstitutionen tillsammans med fackföreningar, andra partier och olika sociala rörelser. Den kampen resulterade i framgångar för partierna i val, men ledde framförallt till ett större politiskt inflytande i allmänhet. Detsamma har vi kunnat se i Norge där Sosialistisk Venstre gick fram i förra stortingsvalet, ridandes på en bredare och fackligt förankrad motståndsrörelse mot nyliberal politik.

Gemensamt för dessa partier är att de har nått framgångar med en politik baserad på förbättringar för vanligt folk; för arbetarklassen. Men det finns fler partier i Europa med liknande politisk profil. De är i allmänhet breda, ofta relativt nybildade, antikapitalistiska vänsterpartier som skapats genom sammanslagningar av olika grupperingar i den revolutionära och reformistiska vänstern, trots deras olika politiska historia och organisatoriska traditioner. Exempel är Rifondazione (PRC) i Italien, Enhedslisten i Danmark, Bloco Esguerda (BE) i Portugal och SSP (Scottish Socialist Party) i Skottland, RESPECT i England och Die Linke-WASG i Tyskland – sammanslagningar eller samlingar av olika revolutionära eller radikalt reformistiska vänsterströmningar.

Gemensamt för alla dessa breda grupperingar är att de har en väl utbyggd intern demokrati, ofta med formellt garanterade rättigheter att bilda organiserade politiska fraktioner inom partierna. Förutom den politiska linjen är denna respekt för olikheterna en av anledningarna till framgången för dessa partier.

Utvecklingen för den antikapitalistiska vänstern i Europa är dock inte helt problemfri. Vi har det sista året kunnat se en del bakslag. Några av de vänsterpartier som nått framgång med en politik mot kapitalism, krig och nyliberalism har de senaste åren satt sig i regeringar med en nyliberal politik. Så har skett i Italien och i Norge. Detta har lett till splittring av PRC i Italien och tillbakagång för SV i det senaste norska lokalvalet. Åter andra, som SSP i Skottland, byggdes upp alltför mycket kring en karismatisk person. När sedan denna person spårade ur drabbades partiet också av problem. SSP splittrades och drabbades av en rejäl valförlust i senaste valet.
Men trots dessa bakslag måste det ändå anses vara en framgångsväg för vänstern i Europa att bygga breda antikapitalistiska partier med en anti-nyliberal agenda och politik, och med en öppen politisk intern organisering. Den vägen är inte problemfri och inte utan bakslag, men förmodligen en av få framkomliga vägar – och något för den svenska vänstern att lära sig av.

Däremot är samarbete i regeringar med en nyliberal agenda ingen framgångsväg, utan leder till tillbakagång och splittring. En anpassning till större partier – som SV i Norge, kommunistpartiet (PCF) i Frankrike och vänsterpartiet i Sverige gjort – leder inte heller till framgång, utan till att folk inte upplever att partiet behövs. Och så röstar man istället på det större partiet.

Det som i dagsläget behövs för att nå framgång med en socialistisk politik är följaktligen:

• Att man har en antikapitalistisk plattform mot nyliberalismen.
• Att man strävar efter stor och bred enighet.
• Att man har en demokratisk intern organisering.
• Att man klart skapar en rågång gentemot partier och regeringar som för en nyliberal politik.

Bloggat: Jinge, Ilona Sz Waldau, Kaj Raving
Media: DN
Andra bloggar om: Vänstern, Frankrike, Europa, Nyliberalism, Socialism, Regering, Politik

Kvinnoeliten

Länder som Pakistan, Indien, Bangladesh och Sri Lanka är inte mest kända för sina feministiska statsstyren. Men trots det stora förtrycket av kvinnor har dessa och andra länder röstat fram flera kvinnliga statsöverhuvuden. Till exempel ståtar Sri Lanka med att ha valt världens första kvinnliga premiärminister 1960.

Vilka var dessa kvinnor? Och vad stod de för? Farooq Sulehria ger här en översikt över Asiens kvinnliga politiker.

Kommer Hillary Clinton att bli historisk som den första kvinnliga presidenten i USA nästa år? Och kommer för övrigt Mona Sahlin att bli historisk i Sverige vid nästa val?

Frågan om en kvinna på det högsta ämbetet skulle göra någon skillnad kan vi lämna därhän för ögonblicket, och fästa uppmärksamheten på Indien som berömvärt nog gör historia igen och väljer 72-åriga Pratibha Patil till landets första kvinnliga president.

Presidentämbetet i Indien har sin egen status, även om ämbetet är rent ceremoniellt och presidenten väljs av parlamentet. Den verkliga makten ligger enligt grundlagen hos premiärministern. Och den posten uppnåddes av en kvinna, Indira Gandhi, för många år sedan. Hon var premiärminister tre ämbetsperioder i rad från 1966 till1977, och en fjärde period från 1980 till 1984, då hon mördades.

Inte släkt

Vi kanske ska göra en utvikning här för att klargöra att Indira Gandhi inte var släkt med den berömde pacifisten Gandhi. Indira var dotter till Indiens första premiärminister, Jawaharlal Nehru. Nehrus kommer från Kashmir, en braminfamilj som slog sig ner i norra Indien, medan Mohandas Karamchand Gandhi (Mahatma Gandhi) var från Gujrat. Indira fick efternamnet när hon gifte sig med Feroz Gandhi 1942. Feroz, som tillhörde den parsiska religionen, var i sin tur inte släkt med Mohandas Karamchand Gandhi.

Rajiv Gandhi, som tog över som indisk premiärminister när Indira Gandhi hade mördats, var äldst av hennes två söner. Sonia Gandhi, som nu leder det styrande Kongresspartiet, är Rajiv Gandhis änka.

Sonia Gandhi, som är född i Italien, skulle ha blivit Indiens första ”euroindiska” premiärminister om inte det hindufundamentalistiska BJP hade lagt hinder i vägen.

Men Indien är inte det enda landet i regionen som har valt kvinnor till de högsta ämbetena. Grannlandet Pakistan var det första muslimska land som förde en kvinna till premiärministerposten 1988 när Benazir Bhutto vid 35 års ålder avlade eden. Hon avsattes 1990 efter påtryckningar från militären men kom tillbaka efter att ha vunnit valet 1993.

Även om båda hennes perioder vid makten var exempel på dåligt styre och korruption, är hennes Pakistan Peoples Party fortfarande landets största politiska parti, trots att hon lever i exil sedan 1998 för att undvika korruptionsrättegångar i pakistanska domstolar.

Och när demokratin återupprättades i Bangladesh 1990 växlade två kvinnor vid makten i tre val, Khaleda Zia (änka efter en tidigare president i Bangladesh, general Zia) och Hasina Wajid (dotter till nationens grundare Mujibur Rehman), ända tills en interimregering tog över förra året efter oroligheter över hela landet.

Första kvinnliga premiärministern

Fallet Sri Lanka är än viktigare, eftersom Sirimavo Bandaranaike blev den första kvinnan i världen som blev premiärminister efter ett val 20 juli 1960. Hon var änka efter premiärminister Solomon Bandaranaike, som mördades 1959.

Hennes dotter Chandrika Kumaratunga blev president i Sri Lanka 1994 efter att ha lett den vänsterinriktade People’s Alliance till valseger och därmed återigen höjt familjen Bandaranaikes ställning i samhället.

Hon utnämnde sin mor till premiärminister, en post som numera till stor del är ceremoniell.

Lite längre österut har vi Burma, ett land som definitivt skulle ha en kvinnlig president (eller kanske premiärminister) vid namn Aung San Suu Kyi, om riktiga val kunde hållas. Ännu längre österut ligger Indonesien där landets första kvinnliga president avslutade sin ämbetsperiod 2004. Megawati Sukarnoputri, dotter till Indonesiens grundare och första president Sukarno, var president 2001-2004.

I Filippinerna är Gloria Macapagal-Arroyo president. Hon är dotter till en tidigare president, Diosdado Macapagal, och är den andra kvinnliga presidenten i Filippinerna. Corazon Aquino blev världskänd när hon 1986 valdes till president. Hon var då änka efter den mördade Benigno ”Ninoy” Aquino jr.

Viktiga lärdomar

Alla dessa kvinnor tillhörde förstås olika politiska dynastier i sina hemländer, men att de intog de allra högsta ämbetena i länder där kvinnornas situation är eländig innebär ändå viktiga lärdomar. Alla stod vid en given tidpunkt för motstånd mot diktatur eller imperialism, till och med mot fundamentalism.

I Benazir Bhuttos fall öste den religiösa högern ut en störtflod av propaganda, som gick ut på att valet av en kvinna som premiärminister gick emot islam. Kampanjen innebar att skäggen utsatte henne för ett formligt karaktärsmord. Ändå vann hon stort 1988. Hon innebar förstås en stor besvikelse (liksom de flesta av de andra kvinnliga ledare som nämnts här), men valet innebar ett dråpslag mot den religiösa högern och etablissemanget i Pakistan.

Den slutsats man kan dra är att för de arbetande klasserna är det inte könet utan politiken som är det viktigaste. När ett radikalt alternativ finns till hands spelar inte fördomar beträffande religion, kön, nationalitet, någon roll.

Det borde inte komma som en överraskning att en 27-årig ung kvinna, den suspenderade parlamentsmedlemmen Malalai Joya, är populärare i det burkaklädda Afghanistan än USA-marionetten president Hamid Karzai.

Farooq Sulehria

Läs mer om Malalai Joya

Media: SVD, DN
Andra bloggar om: Pakistan, Benazir Bhutto, Indira Gandhi, Sirimavo Bandaranaike, Megawati Sukarnoputri, Aung San Suu Kyi, Gloria Macapagal-Arroyo, Chandrika Kumaratunga, Pratibha Patil, Khaleda Zia, Hasina Wajid, Corazon Aquino, Politik, Asien, Malalai Joya, Afghanistan, Bangladesh, Sri Lanka, Filippinerna, Burma

Argument mot Sverigedemokraterna

Skåne Social Forum, Lund
Lördag 20 oktober, kl.15-16.45, SH: Rum 1

Vad består deras politik egentligen av? Vilka vinner och vilka förlorar på den? Sverigedemokraterna har flyttat fram sina positioner i Sveriges folkvalda instanser. Om det vore val idag skulle de troligen komma in i riksdagen. Men vilken politik skulle de egentligen föra? Vilka skulle stå som vinnare om deras politiska program skulle införas? Det här seminariet tar en titt de olika delarna i Sd:s politik, som består av mer än enbart attacker på invandrares rättigheter. Seminariet kommer också att gå igenom deras argument mer i detalj och ge en bakgrund till partiet.

Talare: Mats Deland (historiker), Kajsa Lindohf (Expo)
Moderator: Linn Hjort (Internationalen)

Arr: Arbetaren, Internationalen, Tidsignal

Läs mer hos Socialistiska Partiet

Andra bloggar om: Sverigedemokraterna, Internationalen, Arbetaren, Tidsignal, Politik, Lund, Skåne Social Forum, Skånes Sociala Forum

Tvinga LO till strid

I förra veckan samlades tiotusentals människor i Köpenhamn, och ytterligare fler i andra danska städer, till breda och mäktiga demonstrationer mot högerpolitiken och för välfärden när folketinget öppnades.

Kontrasten var slående mot hur det såg ut när den svenska riksdagen öppnades 18 september.

Efter omständigheterna var 5 000 på Sergels torg inte illa men ändå ett mer ett svaghetstecken än en mäktig protest.

Orsaken var inte att den svenska regeringens politik är mindre arbetarfientlig eller värd att protestera mot, utan står att söka hos fackföreningarna. Medan de danska facken, såväl arbetarnas som tjänstemännens, mobiliserade och organiserade välfärdsdemonstrationen i Köpenhamn, var de svenska, så när som på några få lokalorganisationer, passiva eller till och med fientliga till att demonstrera. Lundby-Wedin-linjen ”LO demonstrerar inte”, härskar ännu. Åtminstone i de fall ledningen inte har total kontroll.

Typiskt för denna inriktning är svaret från Olle Ludvigsson, ordförande för Volvo Verkstadsklubb och ledamot i IF Metalls förbundsstyrelse, på det krav om politisk strejk som IF Metall i Södra Västerbotten ställt: ”Politisk strejk är inte rätta medlet tror jag. Vi får ta upp frågan i avdelningsstyrelsen om frågan överhuvudtaget kommer upp.”

Och under tiden får borgerligheten i lugn och ro riva ner välfärden och gröpa ur styrkan hos den fackföreningsrörelse som brukar kalla sig ”världens starkaste”.

I LO-tidningen resonerade nyligen LO:s vice ordförande Erland Olauson kring fackets strategi. Med exempel från Fastighets, som har slutit avtal för att driva fram heltidsjobb, menar han att det var en bättre metod än att de ”väntade i tolv år på ett urvattnat lagförslag som kanske skulle genomförts om socialdemokraterna vunnit valet 2006”. ”Det kanske varit bättre om vi litat på oss själva”, säger han och drar slutsatsen att fackföreningen ”kan inte smita genom att säga att sossarna ska fixa våra problem bara de åter får möjlighet att bilda regering”.

Det är en ovanlig och insiktsfull tanke från en ledande LO-företrädare. Men samtidigt kan detta ”lita på oss själva” betyda helt olika saker.

Vad det uppenbarligen inte betyder är att blåsa till politisk strid. Istället ser vi hur trenden fortsätter där olika grupper ”löser” problemen på egen hand. Senast nu Livsmedelsarbetarförbundet som skaffat en kompletterande arbetslöshetsförsäkring åt sina medlemmar, med Transport, Kommunal och Handels på väg att göra detsamma.
Om detta sätt att ”lita på oss själva” blir det som ersätter den passiva väntan på en s-regering riskerar fackföreningarna att bli viktiga kuggar i högermaskineriet.

För om den gemensamma välfärden ersätts med försäkringar och avtal som bara gäller vissa grupper, då hjälper de fackföreningar som ”löser” de egna medlemmarnas problem på detta sätt till att desarmera politiska sprängfrågor. Varför betala skatt för att andra ska få det man själv har avstått lön för att uppnå i avtal? Viktiga grupper tror att de lyckats rädda sig själva och dras undan den gemensamma kampen mot välfärdssabotörerna.

Åtskilliga av anti-reformerna i regeringens politik har till syfte att splittra arbetarklassen och försvaga dess organisationer. För varje sådan förändring som sker utan kraftfulla protester blir det lättare att genomföra nästa. Passiv väntan på nästa val liksom försök att bygga upp alternativa system för mindre grupper gör fackföreningarna medskyldiga.

Men visst måste facken lita till egna krafter, inte för att skapa kryphål och ett lapptäcke av olika lösningar för olika grupper, utan för att driva krav som försvarar hela arbetarklassen.

Det krav på politisk strejk som IF Metall i Västerbotten nu antagit pekar på en annan väg. Det finns all anledning att sprida detta i lokala fackliga organisationer landet runt. Varken IF Metalls eller LO:s ledningar kommer att röra ett finger om de inte tvingas av en stark opinion underifrån.

En rörelse för politisk strejk kan bli den samling av motståndet mot nedmonteringen av välfärden vi så förtvivlat väl behöver.

Läs mer: Lars Henriksson i Aftonbladet, Katarina Wikström i Internationalen, Daniel Olsson i Flamman, Andreas Malm i Arbetaren.
Bloggat: Esbati, Svensson1, Svensson2, Trotten
Andra bloggar om: Facket, Facklig kamp, LO, Politik, Samhälle

Stackars Che!

Chavez, Morales och Ortegas besök till Iran och deras så kallade anti-imperialistiska allians med regimen uppfattas som rena sveket av vänster- och studentrörelsen i Iran. Jag uppfattar alliansen, artigt sagt, som skenhelig. Om man inte kan eller har råd att stödja dem som kämpar för socialism och rättvisa, så behöver man i alla fall inte skaka hand med deras bödlar.

Men nog med de vänsterledare som lever, nu ger sig den iranska regimen även på de döda socialistiska ikonerna. Den iranska staten bjöd nyligen in Ches två barn, Aleida och Camilo, till ett officiellt besök. Propagandamaskineriet sattes igång, och de visades upp som tecken på regimens triumf – att få Che-barnens stöd. Aleida tog på sig den obligatoriska slöjan och förklarade att hon respekterar iraniernas “traditioner”. Vilket hyckleri!

Aleida och Camilo fick träffa bland andra kulturministern och flera andra representanter, och deltog i ett märkligt seminarium anordnat av islamisterna på Teherans universitet. Just på detta universitet som har varit den iranska vänsters bastion, trakasseras, arresteras och misshandlas dagligen de iranska studenterna, bland annat för att de har socialistiska åsikter.

För iranska unga socialister är Che fortfarande en ikon. En idol som inte lever och som därför inte kan svika. Men det som hände under seminariet är märkvärdigt, även historiskt. Che kidnappades av iranska Basij (regimens fruktade islamiska milis) och dess ledare mitt framför sina barns ögon!

Programmet på Teherans universitet anordnades för att markera 40-år efter Ches död, med rubriken: “CHE som CHEmran”. Stora bilder av Che tillsammans med bilder på diverse Hamasledare, Khomeini och just Chemran (som var en av grundarna av Basij), täckte salens alla väggar. Med denna rubrik menade Hizbollah, som dagligen terroriserar sitt eget folk, att Chemran var lika internationalistisk och en lika stor frihetskämpe som Che! Den ansvarige för ceremonin intog talarstolen för att hylla Che: “Om han levde idag, skulle han kämpa sida vid sida med Hizbollah i Libanon.”

Talaren, Haj Said Ghasemi, en Basijledare hatad av studentrörelsen, läste sedan – med en klump i halsen – ur en bok som enligt honom hade skrivits av Che och som avslöjade att Che var en sann kristen, en gudstroende, en som trodde på Jesus. Sedan fortsatte han: “Både de blodtörstiga imperialisterna och den vansläktade kommunismen ställde sig bakom Irak i kriget mot Iran och mot hazrate Rohollah [en helig titel för Khomeini]. Idag har kommunismen, precis som Ayatollah Khomeini förutsåg, hamnat i historiens sopptunna. Det enda sättet att befria världen, är idag just den monolitiska religiösa rörelsen.”

Sedan vände han sig mot Camilo, Ches son, och beundrade hans manliga utseende som liknade faderns och utmanade honom att ansluta sig till denna kamp, som hans far skulle ha gjort. Haj Said försökte i sitt tal bevisa hur Fidel, Che och hela det kubanska folket avskydde Sovjetunionen och dess politik.

Efter en annan talare, som avgudade Chemran och hans “heroiska kamp för islamisk rättvisa”, fick Ches barn komma upp till scenen och tala. Aleida sade: “Vi kubaner är socialister!”
Tystnad rådde i salen. De tidigare talarna blev oroliga och obekväma. Hon påminde om Sovjetunionens viktiga roll i Kubas historia och att kubanerna alltid varit tacksamma för Sovjets hjälp, och förnekade den tidigare talarens påståenden. Hon menade att boken som refererade till Ches kristna tro måste varit felaktigt översatt. Hon berättade om Ches kommunistiska övertygelse och att han aldrig trott på en absolut sanning: “Det finns ingen absolut sanning. Vilken gud och vilken profet talar ni om? Den enda profet som min far träffade var kanske Fidel!”

Aleida visade även indirekt sitt missnöje och menade att hon egentligen velat träffa fler kvinnor under sitt besök, vilket hon förmodligen aldrig fick göra.

De få studenterna i salen som inte tillhörde Hizbollah gladde sig den här gången åt organisationens misslyckande i att korrumpera den latinamerikanska vänstern helt och hållet. Några vågade applådera medan Hizbollahanhängarna satt tysta och sura. Arrangörerna var arga och förvånade. Mötet blev ett fiasko.

Den här krönikan har jag sammanfattat från de iranska vänsterstudenternas hemsida. Rapportören gladde sig väldigt mycket åt Aleidas tal. Att hon åtminstone inte gick på med att Che inte var kommunist. Att Ches dotter verkligen försökte försvara socialismen.
Och jag tyckte så synd om honom, rapportören.

Är det inte sorgligt att man som ung socialistkämpe ska behöva nöja sig med något så litet? Ches barn skakar hand med nyckelpersoner i en brutal regim som har slaktat och tystat ned tusentals socialister, fackföreningsmedlemmar, studenter – och man måste vara tacksam för att de överhuvudtaget öppnade munnen och sade emot, att Che inte alls var gudstrogen, innan regimen i Iran konventerade honom till muslimsk fundamentalist och Hizbollahsupporter.

Sholeh Irani

Läs mer om Che Guevara, Cuba och Latinamerika.

I media: GP, DN1, DN2, AB, UNT
Bloggat: Katrine Kielos, KUBA,
Andra bloggar om: Iran, Hizbollah, Slöja, Hijab, Che Guevara, Politik, Samhälle

Våld och våld

På Alliansens årsdag visade några påstådda socialister i Göteborg sin ilska över den förda politiken genom att krossa rutorna på borgarnas partilokaler. Händelsen är ovanlig, men reser frågor om förhållandet mellan våld och politik.

En vanlig synpunkt från den borgerliga kanten är att vänstern inte tydligt tar avstånd från den här sortens aktioner. Man anser vidare att det inte finns någon skillnad mellan sådana aktioner och högerextremt våld; allt klumpas ihop till något onormalt och odemokratiskt. Dessutom betonar man sin egen fredlighet – våld är något som bara extremister är anhängare av.

Man ska aldrig låta ilskan styra över förnuftet. Den här sortens glaskrossning är både principiellt och taktiskt oförsvarlig. En socialistisk demokrati innebär mer demokrati, inte mindre. I ett sådant samhälle ska inte klyftorna vara sådana att några få äger de flesta lokaler, media och därmed den reella yttranderätten. Istället ska alla ha tillgång till uttrycksmöjligheter, både socialister och icke-socialister. I ett socialistiskt demokratibegrepp ingår därför inte att förstöra motståndares lokaler, däremot att ändra ägar- och maktförhållanden.

Det finns inga patentsvar på vägen dit, men så mycket kan man säga: det går inte att uppnå en socialistisk demokrati utan majoritetens stöd, medverkan och organisering. Naturligtvis motsätter sig de rika och makthavande alltid sådana strävanden. Men det är en annan sak, problemet är att folk i allmänhet inte vill associeras med sådana här aktioner, och inte stimuleras till egen kamp. Tegelstenar mot borgerliga partilokaler minskar inte borgarklassens makt, men kan riskera att minska stödet för socialistiska alternativ.

Med detta sagt, bör de ”autonomas” glaskrossning jämställas med hatbrott och högerextremt våld? Nej, det är ingen rimlig jämförelse. De högerextremas våld riktar sig fysiskt mot andra människor, de skadar och dödar. Det är en avgörande skillnad. Omfattningen är också enormt mycket större.

När borgerliga skribenter uttalar sig om politiskt våld så låter det som om våld som metod vore dem helt främmande. Men så är det ju inte. Under EU-toppmötet i Göteborg 2001 sköt polis mot demonstranter, misshandlade unga pacifister, hotade tonåriga fältbiologer med skarpladdade vapen, upplöste möten med våld och spärrade in och belägrade aktivister. Oavsett ”skuldfrågan” så var detta tveklöst våld. Ett helt oprovocerat våld mot människor som i varje rimlig mening var oskyldiga. Det är svårt att påminna sig att några borgerliga politiker eller skribenter tagit avstånd från detta våld; ett av de grövsta övergreppen mot de folkliga demokratiska rörelserna i modern tid. Då valde man att se mellan fingrarna.

Att de borgerliga inte är så fridsamma som de vill ge sken av märks än mer om vi ser till den internationella scenen. Exempelvis ville den nuvarande folkpartiledaren Björklund redan innan Irakkriget (DN 23/11 2002) att Sverige skulle delta på USA:s sida utan att invänta beslut i FN:s säkerhetsråd. Ingen tveksamhet där till att delta i förstörelse och dödande. Och misslyckandet i Irak lär tyvärr inte avskräcka Björklund och hans meningsfränder från att följa Storebror på nya krigsäventyr…

Den borgerliga högern är alltså beredd att ställa upp på klart värre politiskt våld än att krossa rutor. Det är inte kring frågan om man tolererar eller tar avstånd ifrån våldsanvändning som de huvudsakliga politiska gränserna går, utan vid vilka tillfällen och i vilka syften man kan acceptera att våld tillgrips.

Våld är avskyvärt. Det förstör både dem som drabbas och dem som använder det. Mest drabbas alltid de med minst makt. Den socialistiska visionen är en värld utan våld, utan vapen. Men i den värld vi lever i har det alltid funnits och finns trots allt berättigat våld. Det är det våld som förtryckta klasser och folk tvingas till. Tyvärr är det så, oavsett vad vi önskar. Men det är då ett våld som majoriteten av de förtryckta förstår, stöder och deltar i. Och inte heller detta våld ska förhärligas eller romantiseras.

Andra bloggar om: Våld, Autonoma, Högerextremism, Socialistisk Demokrati, Göteborg 2001, Jan Björklund, Irakkriget, Fönsterkrossning
———————————————————————————-
Lars Henriksson om kampen i Göteborgs hamn, Svensson om kollektivtrafik och Trotten om bostadspolitik.