Tvinga regeringen på knä

I sin i förra veckan lagda budget går finansminister Borg och regeringen till förnyad attack mot arbetarklassen. Man kan kanske förvånas över det ohämmade i attackerna, men i sanningens namn ska sägas att denna borgerlighetens kampregering är trogen sin utstakade plan. Det långsiktet målet är att trycka tillbaka hela arbetarklassen. Men metoden är att rikta de konkreta slagen mot arbetarklassens fattigaste del, de arbetslösa, de sjuka och de deltidsarbetande. 

Reinfeldt är smart. När han lanserade sitt ”Nya Moderaterna” och gav det beteckningen ”Nytt Arbetarparti” visste han exakt vad han gjorde. Han ville slå in en kil i arbetarklassen. Att vinna en del av arbetarklassen som tjänar lite mer, som kanske bor i villa, som inte upplever arbetslöshet som ett akut hot och som har turen att vara frisk. Han ville få denna del att sluta se sej som del av samma klass som de arbetslösa, sjuka och lågavlönade. 

Ska de borgerliga partierna kunna vinna val så räcker inte överklassens och större delen av mellanskiktens och medelklassens röster. En del av arbetarklassen måste lockas med. Klassmedvetandet måste smulas sönder.  

Mönstret känns igen från USA. Delar av arbetarklassen definierar sej som medelklass. Amerikanska politiker som vädjar om röster från dessa väljer samtidigt att totalt ignorera de fattigare arbetarnas behov. Tvåtredjedelssamhället är inget hot för sådana politiker. De har inget emot att de fattigare delarna totalt marginaliseras och inte ens röstar. En av borgerlighetens intellektuella, Susanna Popova, betecknade i P1:s God Morgon Världen (23/9) de marginaliserade som utsugare som levde som parasiter på den hårt arbetande medelklassen. Hennes ord speglar den samhällssyn som ligger till grund för borgarnas politik. 

Men målsättningen är inte bara att ohämmat trycka ner de fattigaste arbetarna vars röster de inte ens bryr sig om. Målet är att genom sänkning av det sociala skyddsnätet skapa en arbetsmarknad med riktigt låga löner som kommer att dra ner lönenivån för hela arbetarklassen. Ytterligare ett mål är naturligtvis att kunna sänka skatterna för de välbeställda och urholka den offentliga sektorn. 

Så låt oss inte förvånas över det ohämmade i regeringens attacker. Låt oss istället fråga: Var finns motståndet? När folk inom fackföreningsrörelsen redan vid de första attackerna på A-kassan reste förslaget om politisk strejk blev svaret från ledningarna att detta var otänkbart. Regeringen var demokratiskt vald och metoden skulle istället vara att om 4 år rösta på det parti som fackföreningsbyråkratin själv är uppknuten till; socialdemokratin. Vi har fått höra att utomparlamentariska metoder för att påverka politiken rent av är odemokratiskt. En stilla undran: När vi arbetare får stoppat i halsen att om vi inte går med på försämringar i trygghetssystemen, så drar företagen till andra länder – handlar det då inte om hot om ”utomparlamentariska” metoder för att styra politiken? Naturligtvis är det så. Men det kallas då ”marknadens reaktioner”. Vi arbetare har trots vår individuella maktlöshet en slumrande potential. Vi är många och det är vi som producerar rikedomarna. Håller vi ihop och tar fajten gemensamt kan vi försätta berg. Detta vet dom där uppe, och därför måste tanken på kollektiv aktion och strejk göras till en omöjlighet. Vi däremot måste blåsa liv i denna tanke. Och det är en tragedi att vi har en facklig ledning som gör allt för att förhindra denna nödvändiga mobilisering.

Vi arbetare har ingen anledning att vänta i 4 år för att välja en socialdemokrati som redan aviserat att mycket av borgarnas förstörelsearbete inte går att återställa. Vad det här landet behöver är en politisk generalstrejk som tvingar regeringen på knä. En sådan mobiliserad arbetarrörelse har dessutom helt nya möjligheter att av nästa regering, oavsett hur den kommer att se ut, kräva just en verklig upprustning av det nu sönderfallande välfärdssystemet.

Andra bloggar om: Anders Borg, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Arbetarklassen, Tvåtredjedelssamhället, Susanna Popova, Socialdemokraterna, Facket, Generalstrejk, Sociala skyddsnät

Vem avgör vad som är god litteratur?

I den senaste tidens kulturdebatt har vissa manliga författare klagat på storsäljande kollegors bristande förmåga. Korkat av de redan etablerade författarna att agera allvetande smakdomare. Inte bara klämmer de åt andra författare – de idiotförklarar deras läsare också, skriver Kjell Pettersson.

Mitt under kräftätarsäsongen råkade några författare i spinn. Kanske kom utspelen dagen efter kräftintaget vilket till en del kan förklara de sura uppstötningar som kom från herrskapet Björn Ranelid och Ernst Brunner. Vad de ondgjorde sig över var att ett antal kvinnor, framför allt kvinnliga deckarförfattare, kunde ha så höga upplagesiffror med tanke på den enligt deras mening undermåliga kvalitén på böckerna. Givetvis ansåg och anser dessa gossar, med ett ego i klass med de värsta Stureplansbratsen, att de utgör själva kronan på skrivandets brokiga träd.

Hela detta litterära drama nådde rent av olympiska höjder när kriminologen och författaren Leif GW Persson ansåg att Camilla Läckberg skrev ungefär som Nicke Lilltroll pratar. Antar att många i den yngre generationen inte har en blekaste vem Nicke Lilltroll var. Jo det var en fiktiv figur som roade min generations barndom med att haspla ur sig meningar som ”Mossa, Mossa, alla små människobarn och må så grankotta!”

Givetvis får GW Persson tycka vad han vill, men att just han – eftersom han i mitt tycke står i en klass för sig som deckarförfattare – gav sig in i denna sumpmarksdebatt kan bara förklaras med att han måste ha haft en ovanligt dålig dag när uppspelet om Nicke kom.

Att ge sig in i en debatt om vad som är god eller dålig litteratur är ett minst sagt vanskligt uppdrag. Ty här hjälper det inte att hänvisa varken till stora upplagor eller små. Det måttet håller inte. Vad som är läsvärt och som ger varaktig behållning måste varje läsare själv få avgöra.
Smaken är i litteratur, som så mycket annat här i livet, olika.

Exemplen, och de är många genom åren, på vad som kan hända och vart ett samhälle är på väg när betydligt större potentater än Ranelid och Brunner fått för sig att agera tycke- och smakdomare och bestämma vad som är bra eller dåligt, får kalla kårar att resa utmed ryggraden.
Ty att skriva är som så mycket annat, oavsett vilken kulturyttring vi pratar om, ett hantverk som kräver sin kvinna och man. Det tar tid, omåttligt med tid, tänkande, omskrivningar, strykningar, kastande av manus, börja om från början…

Den nya tiden är här och visst är det välkommet att kunna köpa en pocket till låga priser. Det ökar tillgänglighet, det ökar läsandet bland stora grupper som aldrig tidigare haft råd att köpa böcker. Och börjar man läsa då ger de i det allra flesta fall mersmak.

Men i detta ligger som jag ser det en fara. Förlagen, framför allt de stora, är numera inne i en slags tävlan för att kunna konkurrera på bokmarknaden med att ge ut böcker snart både vår, höst, sommar och vinter. För all del, det gör att en hel del nya förmågor får en chans, men dessvärre att förlagen gärna vill ha en ny bok i stort sett varje årstid från de kända märkena som säljer och drar in inkomster.

Det har lett till ett slags panikskrivande bland författarna. Man måste presentera något nytt. Man måste synas. Man måste vara med vid varje bokmässa. Man måste hårdlanseras. Man måste ha åsikter om allt och då gärna sådana som sticker ut och retar gallfeber på kollegorna inom samma bransch.
Detta, det är jag övertygad om, kommer att påverka kvalitén i böckerna. Mig veterligt har det i princip bara funnits en författare som förmått – i mitt tycke – att skriva två läsvärda böcker per år och det är Stig Claesson. Men han är ett undantag tillsammans med den skugga som snart hundra år efter hans död jagar alla författare och kulturpersoner, August Strindberg.

Denna situation där förlagen mer tittar på upplagestorleken och försäljningssiffrorna gör att författarna inte får någon arbetsro för att arbeta med mer långsiktiga projekt och som kan bli något alldeles extra för oss läsare. De sitter fast i ett kommersiellt ekorrhjul och tvingas kanske i värsta fall ge ut böcker som de själva inte är nöjda med – allt för att inte ramla av hjulet och försvinna ut i glömskan.

Men att vissa idag anser sig tillhöra det yppersta som funnits och agera allvetande smakdomare, är ovanligt korkat. Av flera skäl. Framför allt för att de i sin nit att klämma åt kollegor mer eller mindre idiotförklarar deras läsare. Ville Brunner och Ranelid verkligen göra en insats för sina författarkollegor – i stället för putsa på sina egen fåfänga fjäderdräkt – borde de arbeta för att fler författare får arbeta under samma villkor som de själva, det vill säga statligt stödd tillvaro med långa tidsfrister på flera år.

Så herrar Brunner och Ranelid – där den sistnämnde enligt min mening är totalt obegriplig och oläsbar – överlämna omdömet till läsarna själva! Det kanske finns de bland oss som både gillar de kvinnliga deckarförfattarna och har stor behållning av det ni skrivit.

Det handlar som sagt bara om tycke och smak. Och den är för det mesta olika. Men ändå ofta förvånansvärt lika.

Media: DN1, DN2
Andra bloggar om: Fröfattarbråk, Leif GW Persson, Camilla Läckberg, Politik, Samhälle, Björn Ranelid, Ernst Brunner

Borgarnas bakväg till nyliberalismen

– Skillnaderna mellan att jobba och inte jobba kommer att växa.
Fredrik Reinfeldt underströk med de orden själv (Dagens Nyheter 14/9) grundidén bakom regeringens förslag till nya sjukförsäkringsregler, det ”förmodligen största reformpaketet inom sjukförsäkringsområdet” sedan början av 90-talet. Bakom vackra fraser om att ”hjälpa människor tillbaka in på arbetsmarknaden” ligger dock brutala ekonomiska nedskärningar.

Den sjukpenninggrundande inkomsten räknas för de flesta svenskar ned med 200-500 kr i månaden. Långtidssjukskrivna ska få sin ersättning sänkt från 80 till 75 procent. Den nya kontrollkedjan av arbetsförmåga innehåller skärpta hot om att få sjukpenningen indragen. Den sjukskrivne, som efter sex månader ska ”prövas mot hela arbetsmarknaden” – inte bara om hon eller han kan återgå till jobb på sin forna arbetsplats – ställs i en tvångssituation att flytta från hem och familj eller förlora ersättningen. Med de så kallade ”nyfriskjobben”, som rear ut långtidssjukskrivna till företag genom bidrag, kan hotet bli högst reellt.

Tillsammans med den dramatiska försämringen av skyddet vid arbetslöshet understryker förslaget om sjukförsäkringen alliansens cyniska strategi. Den handlar inte om ömsint hjälpsamhet åt förtidspensionerade eller sjukdomsdabbade, det är, som Reinfeldt uttryckte sig, just skillnaderna mellan att jobba och inte jobba, som ska öka. På så sätt sker nedmonteringen av de gemensamma välfärdssystemen – borgerlighetens dröm i decennier – bakvägen.

Varje opinionsundersökning visar att stödet för välfärdsstaten står orubbligt stark hos den breda majoriteten. Den kan svårligen attackeras genom frontalangrepp, vilket nyliberaler av olika schatteringar pinsamt fått erfara. Men genom att öka klyftorna mellan dem med hyfsade inkomster, och dem som behöver använda trygghetssystemen, kan nya vägar öppnas. Att samhällets ekonomiska eliter traditionellt köper sig till egna gräddfiler på mängder av områden, från vård och omsorg till utbildning och boende, behöver knappast sägas. Borgerlighetens projekt är emellertid att även en bredare medelklass, den egna massbasen, ska kunna ta ut samma körriktning, för att på så sätt skapa stöd för sitt nyliberala projekt.

Erbjudanden om privata sjuk- och vårdförsäkringar står numera som spön i backen. De kan gälla både tillgång till behandlingar och vårdplatser samt rena ersättningsnivåer vid sjukdom. Med Trygg Hansas sjukförsäkring får du ”ett skattefritt extrabelopp varje månad utöver den vanliga sjukpenningen”, annonserar bolaget. Med Nordeas ”kan du minska inkomstbortfallet” och trygga ekonomin vid en längre sjukfrånvaro… Är du egen företagare, försäkra dig ”upp till 108 procent av inkomsten!”

Med hjälp av regeringens skattesänkningar på inkomster och ägande ökar mångas möjligheter att kompensera krympande ersättningar från de gemensamma systemen med privata försäkringar. Bara nettobortfallet från den sänkta förmögenhetsskatten handlar om 1,75 miljarder årligen som istället blir kvar i plånböckerna hos dem med tillgångar på över en och en halv miljon. Fastighetsskattens avveckling lägger till flera miljarder, kanske uppåt 5-6, för dem med attraktiva privatbostäder. Bara Reinfeldt själv får, som Internationalen påpekade förra veckan, 31 000 kronor mer i plånboken per år genom sänkningen av sin egen villaskatt.
Det handlar om ett formidabelt ökat konsumtionsutrymme hos människor med höga inkomster och egendom som bland annat kan användas till att köpa privata sjukförsäkringar – ja, numera även privata arbetslöshetsförsäkringar, om de skattebefriade förmögenheterna inte skulle räcka.

För dem som inte har råd återstår brandskattade gemensamma system med allt knappare ersättningar. Kombinerade med hårdare tvångsåtgärder och förödmjukande ifrågasättanden.

Och klyftorna växer, just som avsetts, i hopp om att vinnarnas förstärkta position ska överskugga de drabbades maktlöshet och tystnad. Det är om den tystnaden bryts och de många människorna genomskådar strategin som även borgarnas omväg kan gå rakt in i väggen.

Läs mer om regeringens arbetarfientliga politik på olika bloggar: Trotten, Svensson1, Svensson2, Mullvaden1, Mullvaden2
Regeringen i media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3
Andra bloggar om: Regeringen, Alliansen, Försämringar, Nedskärningar, Sjukförsäkring, Fredrik Reinfeldt, Politik

Brev till alla förolämpade svenska muslimer

Åsiktsfrihet handlar framförallt om fall där skribenter eller konstnärer trotsar sina egna regeringars eller religioners förbud, som ofta uttrycks genom lagar mot hädelse. Artiklar eller teckningar gjorda av medlemmar av en dominant grupp som förtalar religionen tillhörande en minoritetsgrupp som är måltavla för rasism är bara ett uttryck för förtryck och uppmaning till rashat, menar Farooq Sulehria.

Asslamo Alaikum, en pakistansk-svensk vän ringde mig häromdagen och uppmanade mig att delta i en demonstration mot publiceringen av Muhammadteckningen i Nerikes Allehanda. Jag vägrade blankt. Inte för att jag är en av dem som använder ”pressfrihet” som en trojansk häst. Inte heller för att jag är ateist och inte kan känna den ”smärta” som troende som ni känner varje gång hädelser inträffar.

Jag vägrade i första hand att delta i er anti-Nerikes Allehanda demonstration för att jag aldrig har agiterat för en religiös fråga eller på en religiös basis. Men jag vägrade också därför att jag tycker att er protest är helt absurd. Jag menar, är det inte absurt att ni blir så rasande när islam förolämpats genom publiceringen av smaklösa karikatyrer.

Men när Bush släpper loss sina trupper att döda muslimer i Irak och Afghanistan, finns inte en enda muslimsk protest i hela Sverige registrerad. Den historiska demonstrationen organiserad av antikrigsrörelsen den 15 februari drog till sig 40 000 ”hedniska” svenskar som ville stoppa dödandet av irakiska muslimer. Men ni, ni stannade hemma, troligen för att avnjuta er helg. Inte har jag heller sett er i de demonstrationer som i mars månad varje år markerar årsdagen av USA:s ockupation av Irak.

De enda muslimer jag råkar se vid dessa demonstrationer är kommunister och ateister, ofta förskjutna av er. Jag har heller aldrig sett er gå med i demonstrationer till stöd för de palestinier som dagligen dödas av den sionistiska statsmaskinen som kallas Israel. Jag såg ingen muslimsk reaktion på Abu Ghraib eller Gitmo Gulag, heller.

Förresten, det är inte bara ni muslimer i Sverige som har kallat på jihad för vanhelgandet av islam men som hållit tyst över vanhelgandet av muslimer. Den danska imamen som spenderade månader med att kampanja och elda upp den muslimska världen över Jyllands-Postens teckningar, flög inte till några muslimska länder när danska trupper sattes in för att slakta irakier för Onkel Sams skull. Kommer ni ihåg 2005, då afghaner tände eld på sina egna städer (eller vad som fanns kvar av dem) efter att en amerikansk marinsoldat urinerat på Koranen? Men vanhelgandet av deras hela land genom den amerikanska ockupationen är fortfarande acceptabelt.

Låt mig berätta en personlig historia. I oktober 2005 skakade en dödlig jordbävning mitt ursprungsland Kashmir, nu kontrollerat av Pakistan. En vecka efter denna tragedi som tog 80 000 liv sålde Sverige Saab plan värda en miljard dollar. Det var exakt samma summa som experter i Pakistan beräknade att återuppbyggnaden av Kashmir skulle kosta. I min veckokrönika för en pakistansk dagstidning protesterade jag kraftigt mot denna vapenaffär. Det sekulära PPP (Pakistan Peoples Party) tog upp den här frågan och agiterade i parlamentet.

De skäggiga muslimerna i parlamentet fortsatte att vara tysta. Och inte en enda imam i svenska moskéer protesterade mot affären som berikade Sverige men som skulle svälta till döds hundratusentals i Pakistan och Kashmir.

Det är inte bara på grund av denna absurditet som jag distanserade mig från er anti-Nerikes Allehanda demonstration.Jag höll mig också undan för att jag tycker att sådana uppvisningar i muslimsk upprördhet är lite hycklande. Är det inte hyckleri att vi vill ha respekt i Europa utan att vara beredda att ge samma rättigheter till våra minoriteter i muslimska länder? De indiska muslimerna insisterar på att slakta kor. Egyptiska muslimer som attackerar koptiska områden i Kairo är inget nytt. Attacker på kyrkor i Pakistan har på senare tid blivit rutin. Förutom att talibanerna förstörde Afghanistans framtid, förstörde de det förflutna också när de raserade buddhastatyerna. Protesterade vi på Sergels torg?

Låt mig berätta om ett utmärkt exempel från mitt ursprungsland, Jammu Kashmir. Muslimer är i majoritet i Kashmir. För att visa respekt för sina Hindufränder, slaktar de inte kor. I sin tur håller sig brahmanerna (som till skillnad mot brahmanerna i Indien och annorstädes inte är vegetarianer) borta från fläsk. Medan muslimer och hinduer i Indien har varit i konflikt många gånger, har den gemensamma harmonin i Kashmir varit exemplarisk i allmänhet.

Jag menar inte att en kristuslik eller gandhisk pacifism som går ut på att vända andra kinden till skulle få de ”kulturella krigen” eller ”civilisationernas sammandrabbningar” av idag att upphöra. Från Jyllands-Posten till Nerikes Allehanda, västs åsiktsfrihets-fundamentalister har med flit publicerat saker som förolämpar muslimer. Medan islamofobi blir ett bekvämt redskap för att driva fram en högersvängning, är ”åsiktsfrihet” använt som en trojansk häst för att utmåla muslimer som annorlunda, främmande och moraliskt oförenliga med västvärldens värderingar.

Åsiktsfrihet, enligt min blygsamma mening, handlar framförallt om fall där skribenter eller konstnärer trotsar sina egna regeringars eller religioners förbud, som ofta uttrycks genom lagar mot hädelse. Artiklar eller teckningar gjorda av medlemmar av en dominant grupp som förtalar religionen tillhörande en minoritetsgrupp som är måltavla för rasism är bara ett uttryck för förtryck och uppmaning till rashat.

Men för att motarbeta detta förtryck krävs inte tanklöst våld. Vet ni, bara förra året dödades tre människor i Lahore i Pakistan under ”protesterna” mot Jyllands-Posten, medan historiska monument sattes i brand. Jag är rädd för att ett par till provokativa teckningar i Jyllands-Posten skulle lett till att hela Lahore lades i aska. Och ett halvt dussin ungdomar föll för poliskulor i den pakistanska huvudstaden Islamabad när ursinne gjorde de trogna galna över Salman Rushdies ”hädiska” novell (knappast läst av någon trogen muslim).

Paradoxalt nog är det Salman Rushdie som utgör ett gott exempel när provokationer anstiftas. En pakistansk film, International Guerillas, som porträtterade Salman Rushdie som ”en torterare, mördare och fyllo som bär en motbjudande blandning av färgsprakande safarikostymer”,
vägrades licens i Storbritannien. Rushdie såg filmen på video och tyckte den var gräslig.

Filmen slutade med att han avrättades genom Allahden allsmäktiges makt. Men Rushdie skrev ändå till Storbritanniens styrelse för filmklassificering och lovade dem att han inte skulle vidta lagliga åtgärder mot dem gällande filmen. Han uppmanade styrelsen att ge filmen licens. Med hans egna ord: ”Filmen legitimerades och försvann genast ur synhåll. Ett försök att visa den i Bradford möttes av rader av tomma stolar. Det var en perfekt illustrering av argumentet för åsiktsfrihet: människor kan verkligen ta egna beslut”.

Jag vet att ni har bannlyst Salman Rushdie. Han är en utstött. Men har han inte en poäng när han säger att människor måste tillåtas att bestämma sig själva? Tänk om Nerikes Allehandas provokation hade mötts av tystnad. Jag lovar att den skitbilden som publicerades i konstens namn redan skulle ha nått den plats den förtjänar: papperskorgen.

Jag hoppas att ni vill ta er tid och läsa dessa rader och fundera över dem. Jag förväntar mig att se er i dussintal den 18 september på demonstrationen som hålls för att markera den borgerliga regeringens första år vid makten.

Feeamanallah,
Farooq Sulehria
intis@internationalen.se
Översättning: Linn Hjort

Tidningen Internationalen har sammanställt ett dokument med fler artiklar om yttrandefrihet, Lars Vilks och islam.

Tidningsartiklar: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, DN1, DN2, DN3, DN4
Andra bloggar om: Islam, Religion, Yttrandefrihet, Lars Vilks, Muhammed, Rondellhund, Politik, Samhälle, Imperialism, Pakistan, Israel, Palestina

Rädda världen – bekämpa kapitalismen

”Klotet i kris” ropade det svenska storkapitalets husorgan Dagens Industri nyligen ut. Och de är inte ensamma. Al Gores klimatfilm, rapporter från FN och en flod av böcker och artiklar har gjort att snart sagt alla nu håller på att rädda världen.

Med undantag för de mest hårdhudade oljebolagen, som Exxon och Lundin Oil, finns det knappast något företag eller politiskt parti som inte säger sig bekämpa den globala uppvärmningen. Det är inte konstigt, klimathotet är inte något avlägset problem, effekterna syns redan och kommer troligen att få allvarliga konsekvenser för de flesta nu levande. Omfattningen är också sådan att det är den största utmaningen mänskligheten någonsin stått inför.

Därför är också hyckleriet gränslöst hos planeträddande direktörer och toppolitiker. Deras eventuella ansträngningar är alltid underordnad deras strävan att rädda kapitalismen. För det ansiktslösa och opersonliga kapital de tjänar är jorden och mänskligheten bara intressant i andra hand, som objekt för jakten på profiter. Al Gore var som vice-president nära lierad med storindustrin och gav biltillverkarna statliga pengar för att kunna framstå som miljövänliga. Göran Perssons ”gröna folkhem” var inte viktigare än att han lät de blygsamma förslag för en mer hållbar transportpolitik som lades fram 1998 malas till vägdamm av trafiklobbyn. Bara som exempel.

Att ifrågasätta en fortsatt ohämmad tillväxt är att ifrågasätta kapitalismen. Istället sätts hoppet till markanden, ansvaret läggs på individen (”Rädda världen – byt glödlampor”) och vi får en ”miljövänlig miljöförstöring”.

Den livsstil som det kapitalistiska systemet skapat i industriländerna är ohållbar, för oss som lever den idag liksom för de miljarder fattiga som ser den som en förebild. Mot överhetens hyckleri och skuldbeläggande av individer ställer vi en ekologiskt grundad socialistisk omvälvning av samhällsekonomin.

Det är en missuppfattning att detta skulle leda till ett fattigare liv. Kanske för den maktberusade och lyxkonsumerande överklassen. Men för arbetarklassen och den överväldigande delen av befolkningen handlar det egentligen om en kraftigt ökad levnadsstandard. Inte enligt den destruktiva kapitalismens definition – ständigt stegrad individuell varukonsumtion – utan genom grundläggande förbättringar på de flesta av livets områden.

Några exempel är:

- Sänkt arbetstid. Att flytta resurser och människor från skadlig och miljöförstörande verksamhet till ökad fritid skulle förbättra livet för alla som idag är hårt pressade i jobbet och kunna dra med dem som idag nekas att arbeta.
- En drastisk nedskärning av de 1000 miljarder dollar som årligen läggs på militära rustningar i världen skulle – förutom andra önskvärda effekter – vara det snabbaste sättet att förbättra miljön och frigöra resurser till nyttigheter som stora delar av mänskligheten skriker efter.
- Ett jordbruk där bra mat åt alla är målet istället för livsmedelsindustrins vinster, där livsmedel i betydligt högre grad produceras lokalt med hållbara metoder och där mer protein och energi konsumeras direkt istället för att slösas bort i djurindustrin.
- Transportsystem som inte dikteras av bilindustrins behov utan av samhällets.
- För att inte tala om vad de miljoner som jobbar i reklamindustrin – från copywriters till reklamutbärare – skulle kunna göra för nyttigheter istället för att få oss att konsumera mer än vi själva vill…

Exemplen kan mångfaldigas men pekar alla i samma riktning: att de arbetande tar makten över produktionen och styr den efter behov, inte profit.

Kring varje konkret fråga – från bättre kollektivtrafik till kampanjer för lagstiftning om utsläpp – är det nödvändigt att bygga bredaste möjliga allianser. Men de långsiktiga lösningarna kräver också ett medvetet brott med kapitalismens slösaktiga och destruktiva misskötsel av våra resurser. Att, i namn av planetens överlevnad, ge upp klasskampen och hoppas på en ”grön kapitalism” är detsamma som att underordna sig just det kapitalistiska system som är roten till det onda.

Bloggat: Svensson1, Svensson2, Arbetarens klimatblogg1, Arbetarens klimatblogg2
Andra bloggar om: Miljö, Klimathotet, Växthuseffekt, Oljebolag, Exxon, Lundin Oil, Al Gore, Politik, Arbetarmakt, Samhälle, Göran Persson, Kapitalism

Motbjudande migrationspolitik

De senaste månaderna har erbjudit ett antal motbjudande exempel på hur svensk migrationspolitik saknar såväl verklighetsförankring som förståelse för vad mänskliga rättigheter betyder. Ett exempel är Migrationsverkets sensationella bedömning att det inte pågår en väpnad konflikt i Irak.

Det normala tillståndet detta år i Irak är att ungefär 1 600 civila dör varje månad. Augusti var inget undantag, bara lite värre: drygt 1 700 döda civila. Sveriges regering och myndigheter anser sig tydligen vara långt mer kompetenta än ett antal FN-organ att bedöma huruvida detta är en väpnad konflikt eller ej. FN dikterar inte svensk lag, heter det – tyvärr, vill man tillägga. Följden av att det inte pågår någon väpnad konflikt i Irak blir nämligen att irakier som kollektiv inte automatiskt har rätt till asyl.

Många irakier har redan fått sina avslag, och är därmed på väg tillbaka till det land dit Migrationsverkets egna tjänstemän själva nyligen inte kunde åka på grund av säkerhetsrisken. En planerad studieresa, vars syfte var bättre kännedom hos Migrationsverket om situationen i Bagdad, styrdes om och tjänstemännen besökte istället diplomater i Jordanien.

Det som ska invagga oss i trygghet i Migrationsverkets värld är att varje irakier ska få en ”individuell prövning”. Detta är i sig vansinnigt när det handlar om ett land där 1 600 civila dör varje månad – vi kan anta att de flesta av de asylsökande knappast kan bevisa den individuella risken att bli dödad.

Argumentet om betydelsen av individuell prövning känns igen – tanken är att få oss att tro att en sjuk praxis av redan världsfrånvända lagar på något sätt skulle försvinna bara för att prövningen görs individuell. Detta var ett av huvudargumenten i den debatt som fördes i samband med kampanjen för flyktingamnesti år 2005. Migrationspolitikens försvarare menade då att man inte kollektivt kunde ge upprättelse åt gömda människor som levt rättslösa i Sverige under många år. Rättsäkerheten sades då, liksom nu, ligga i just den individuella bedömningen. Vilket är falskt och enbart en strategi för att säga upp kollektiva rättigheter.

Istället för att förvånas över skandaler som den med Irakbedömningen, eller att människor skickats tillbaka till tortyr, borde vi ta ett samlat grepp och formulera vår grundläggande kritik av det rådande systemet och finna konkreta alternativ. Utrikesdepartementet, där migrationspolitiken finns inordnad, styrs idag av moderaterna, vilka tillsammans med socialdemokraterna är ansvariga för den politik vi har idag i flyktingfrågorna – de båda partierna sitter i samma båt.

Något som Flyktingamnesti lyckades med var att identifiera vilka som satt i den andra båten och få dem att arbeta tillsammans. Kampanjen lyckades med detta få till stånd flera förändringar: ett stort antal tidigare gömda flyktingar fick permanenta uppehållstillstånd och utlänningsnämnden förkastades till historiens soptipp. Detta var en mycket viktig seger för kampen för mänskliga rättigheter i Sverige.

Vi tycker inte att de grunder som dagens migrationspolitik vilar på är giltiga, och kampen för förändring måste fortsätta och prioriteras upp. Vi kan inte nöja oss med en delseger; snarare hämta kraft och inspiration i detta för dagens och framtidens arbete. Om vi tror på öppna gränser är vi långt från målet, och vi måste återigen identifiera vilka som kan tänkas sitta i vår båt även denna gång. Vi måste formulera våra visioner och värderingar, och visa hur öppna gränser med stärkta rättigheter för människor gagnar arbetarklassen långt mer än miljardsatsningar på stängsel och murar.

Läs mer hos Nätverket Asyl och Socialistiska Partiet
I media: SVD1, SVD2,
Andra bloggar om: Alliansen, Regeringen, Moderaterna, Socialdemokraterna, Flyktingamnesti, Politik, Migration, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Asyl, Samhälle

Stoppa utförsäljningarna

Utförsäljningarna av allmännyttans hyreslägenheter har blivit en nyckelfråga i den borgerliga alliansens politik. De kommuner som driver på utförsäljningar av sina hyresrätter har slagit fast att boende ska styras av marknaden, inte av ett gemensamt socialt ansvar. Ett bekvämt och värdigt boende ska bero på människors individuella köpkraft, inte principen att alla har rätt till att leva så som de önskar och behöver.

I en enorm ideologisk kampanj har alliansen börjat driva igenom tesen att äganderätten går före allt, och de som har råd måste nu ta chansen att kapa åt sig en, om än så liten, del av det allmänna för egen vinnings skull. De som inte har råd – ja, de lämnas utanför systemet och får klara sig bäst de kan. När det gäller bostäder får den här ideologiska kampanjen förödande konsekvenser, särskilt i de områden där det redan råder bostadsbrist.

RÄDDA ALLMÄNNYTTAN!

Ladda ner flygblad/broschyr

I media om bostäder: E24_1, E24_2, DN1, DN2
Andra bloggar om: Bostadpolitik, Bostadsrätt, Privatisering, Utförsäljning, Politik