Friskolorna är problemet

Moderaternas skolpolitiska talesperson Margareta Pålsson meddelade förra helgen att partiet nu kan tänka sig att ändra reglerna och göra det svårare att starta religiösa friskolor. Utspelet applåderades av Lärarnas Riksförbund, som sedan en tid profilerat sig emot att konfessionella organisationer kan starta egna skolor.

Bakgrunden till beslutet är att den kristna sekten Plymouthbröderna fått tillåtelse från Skolverket att starta en egen skola trots att deras verksamhet bygger på att avskärma eleverna så mycket som möjligt från personer utanför den egna religiösa miljön.

Att försvara gränsen mellan tro och vetande kan vara nog så viktigt – en snegling mot utvecklingen i USA, där alltfler barn blir skolade i hemmet av sina bokstavstroget religiösa föräldrar visar att barn behöver en fristad från föräldrarna, där de själva får möjlighet att forma sin livsåskådning och eventuella tro.

Samtidigt finns det alltid en risk att en diskussion om en ganska marginell och ovanlig grupp får skymma ett mycket större problem – som att friskolesystemet över lag inte fungerar. De förhoppningar som fanns innan friskolereformen infördes har inte infriats. Elevernas kunskapsnivå har inte höjts till följd av konkurrensen mellan skolorna, undervisningen har inte blivit bättre och lärarnas kompetens har inte tillvaratagits mer effektivt. Däremot har betygen höjts till följd av friskolereformen – i vad som kallats för ”betygsinflationen”.

Den interna lärardebatten har präglats av berättelser om hur skolan tvingas ”dölja” mobbning för att kunna visa upp en snygg fasad utåt – så att eleverna inte väljer en annan skola och tar skolpengen med sig. Den har handlat om hur elever på vissa skolor kan utpressa läraren om betyget inte är till belåtenhet – i annat fall kan eleven välja en annan skola och ta skolpengen med sig. Avslöjanden har kommit om att elever som har svårt att klara skolan inte uppmuntras att anstränga sig mer utan tvärtom att förströ sig med något enkelt tidsfördriv – annars, ja just det.

Kärnan i alla de ovanstående exemplen handlar om skolpengen, och den är central för många skolor, både kommunala och fristående. Viktigare än pedagogik, läromedel och lärarkompetens. Och absolut viktigare än eleverna. Många lärare har de senaste åren vittnat om att de jämfört med tidigare oftare diskuterar pengar, marknadsföring och strategier för att alls kunna hålla kvar elever i skolan än vad de diskuterar eleverna och deras förutsättningar, undervisning och framtid. Det ökade elevinflytande som klubbades igenom i mitten av 1990-talet har i praktiken blivit en elevernas marknad, där det viktigaste inte är att få chansen att rösta om något i klassrummet eller elevrådet, utan att rösta med fötterna när man inte trivs.

Betyg har alltid varit en otillräcklig måttstock för kunskaper, men kanske ändå aldrig så otillräcklig som nu – mycket tyder på att en elev skulle kunna få olika betyg vid olika skolor. Friskolornas betygsgenomsnitt ligger högre än de kommunala skolornas, men resultaten är sämre på de nationella proven.

Grundidén när friskolereformen genomfördes var att konkurrens inom de skattefinansierade institutionerna leder till en effektivare och bättre verksamhet, både inom kommunala och halvprivata initiativ. Det är en nyliberal idé som aldrig egentligen testats, men som ändå fick full genomslagskraft under 90-talet inom många områden.

Man ska inte sticka under stol med att det säkert blev bättre för några av det offentliga systemets konsumenter. En del elever har kunnat byta från en situation som mobbad till en kompisgemenskap som under uppväxtåren är oerhört viktig. Andra har säkert kunnat få en arbetsform som passar dem bättre genom att byta skola.

Men för de flesta elever innebär friskolereformen att skolorna har större klasser, färre kompetenta lärare och mindre lärarledd tid, till följd av att de slåss om ett begränsat budgetutrymme. Det har också inneburit en ökad segregation – etniskt, socioekonomiskt och i förhållande till föräldrarnas utbildning. Elever med olika bakgrund blandas i allt lägre grad med varandra.

Det är naturligtvis bra att det blir svårare för sekter som Plymouthbröderna att starta egna skolor. Men med den logik som det segregerande systemet innebär, är det så mycket underligare än att höginkomsttagarnas barn ska få slippa gå i samma klass som de obildade och lägre klassernas barn? Det är friskolesystemet som helhet som måste kritiseras!

Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, AB1, AB2, AB3, DN4, SR, SVD3, SVD4, SVD5
Bloggat: Svensson1, Svensson2, Svensson3, Svensson4
Andra bloggar om: Friskolor, Skolpolitik, Skolpeng, Segregation, Elevinflytande, Betyg, Lärande, Politik, Plymouthbröderna, Privatskolor