Inte för lärare, inte för elever

Auktoriteten är tillbaka i skolpolitiken. Nu ska här bli ordning och reda, det ska alliansen se till. Genom att ständigt beskriva vardagen i skolan i termer av kaos, försöker regeringen få gehör för att gymnasieskolan måste ”totalreformeras”.

Skolan har förvisso problem. Framförallt med bristande resurser, och med allt fler ungdomar som känner sig marginaliserade och pessimistiska inför framtiden. Livets förutsättningar tycks avgöras på okänd ort, samtidigt som betydelsen av individuell konkurrenskraft inskärps – man är ensam ansvarig för eventuella misslyckanden. Det är då inte underligt att den som halkar efter lite snabbt tappar sugen. Men Björklund vet hur det ska bli ordning: skolan måste börja sortera.

Den nya gymnasieskolan ska delas upp i tre examen: en yrkesexamen, en lärlingsexamen, och en som ger behörighet till högskolan. Möjlighet att komplettera sin utbildning i efterhand ska självklart finnas kvar, menar Björklund. På komvux, som ju alliansen inte var sen att nalla på direkt efter maktskiftet. Därmed befästs klasstillhörigheten genom gymnasievalet. De praktiska utbildningarna kommer att innebära en begränsning för den som någon gång vill läsa vidare. Medan en klar majoritet av gymnasieeleverna tycker att det är viktigt att deras utbildning ger behörighet till högskolan, proklamerar Björklund att alla inte kan eller vill bli akademiker. Men i ett förslag som innebär att möjligheterna minskar efter valet av gymnasieinriktning, ligger betoningen på kan. Den mästrande undertonen säger att arbetare inte är intresserade av teoretisk kunskap, inte förstår den eller att det inte är samhällsnyttigt att de kan. Systemet är en återgång till det som fanns innan 90-talets gymnasiereformer, med knivskarpa gränser mellan de som läser ”praktiskt” och de som läser ”teoretiskt”. Det ska vara skillnad på folk och folk.

Samtidigt har regeringen beslutat att i enlighet med Bolognaprocessen dela upp lärarutbildningen i två nivåer. En grundnivå för yngre elever och för lärare i yrkesinriktade ämnen, och en avancerad nivå för övriga. Utbildning på grundnivå kommer inte att ge behörighet till forskarstudier. Självklart rör det sig här om en statusdelning av lärarkåren; en spegelbild av den skola man vill skapa. Fina lärare för fina elever.

När så Björklund väl har definierat problemet behöver lärare och andra amatörer inte göra sig besvär. Lärarförbundet, som representerar 230 000 lärare, har genom en undersökning bland verksamma lärare försökt att visa hur alliansen och media svartmålar skolan. Regeringens problembild och lösningar är i mycket deras egna tankefoster. Lärarna efterfrågar istället konsekvent sådant som kostar pengar, såsom möjlighet till mindre grupper, vilket rimmar illa med borgarnas betoning av betyg och disciplin. Detta bemöter dock Björklund, efter en debatt med lärarförbundets Eva-Lis Preisz i P1, med att slå fast att lärarförbundet inte är trovärdigt. Det är inte lärarnas åsikter de för fram utan bara sina egna, och till råga på allt är de emot betyg! Expertisen hittar Björklund uppenbarligen någon annanstans än i den trilskande lärarkåren.

Regeringens skolpolitik är alltså döv för både lärare och elevers åsikter och önskemål; ambitionen att befästa klassamhället förhandlar man inte om. Samtidigt gör den gamla pluggskolan sitt återtåg. Betygen ska bli fler, för att höja ambitionerna. De ska också komma tidigare, så att sorteringen inte halkar efter. Ordningsbetyg efterfrågas. Kunskapen och eleverna kan och ska mätas, testas och dömas. Betygen antas motivera, men vilken motivation handlar det om? Motivation till lydnad? Attityden ligger i tiden. Supernanny-trenden, att barn straffas och manipuleras till ett beteende där de ”vet sin plats”, är ett fenomen som följer i samma spår. De anses behöva en fast hand och tydliga ramar. Som arbetslösa och sjukskrivna också bemöts. ”Konsekvenserna” ska vara kännbara, de skall bara inte kallas straff.

Auktoriteten talar. Det gäller att visa vem som bestämmer, vare sig man är förälder, lärare eller borgerlig minister.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Skolan, Auktoritet, Bologna-processen