Inte för lärare, inte för elever

Auktoriteten är tillbaka i skolpolitiken. Nu ska här bli ordning och reda, det ska alliansen se till. Genom att ständigt beskriva vardagen i skolan i termer av kaos, försöker regeringen få gehör för att gymnasieskolan måste ”totalreformeras”.

Skolan har förvisso problem. Framförallt med bristande resurser, och med allt fler ungdomar som känner sig marginaliserade och pessimistiska inför framtiden. Livets förutsättningar tycks avgöras på okänd ort, samtidigt som betydelsen av individuell konkurrenskraft inskärps – man är ensam ansvarig för eventuella misslyckanden. Det är då inte underligt att den som halkar efter lite snabbt tappar sugen. Men Björklund vet hur det ska bli ordning: skolan måste börja sortera.

Den nya gymnasieskolan ska delas upp i tre examen: en yrkesexamen, en lärlingsexamen, och en som ger behörighet till högskolan. Möjlighet att komplettera sin utbildning i efterhand ska självklart finnas kvar, menar Björklund. På komvux, som ju alliansen inte var sen att nalla på direkt efter maktskiftet. Därmed befästs klasstillhörigheten genom gymnasievalet. De praktiska utbildningarna kommer att innebära en begränsning för den som någon gång vill läsa vidare. Medan en klar majoritet av gymnasieeleverna tycker att det är viktigt att deras utbildning ger behörighet till högskolan, proklamerar Björklund att alla inte kan eller vill bli akademiker. Men i ett förslag som innebär att möjligheterna minskar efter valet av gymnasieinriktning, ligger betoningen på kan. Den mästrande undertonen säger att arbetare inte är intresserade av teoretisk kunskap, inte förstår den eller att det inte är samhällsnyttigt att de kan. Systemet är en återgång till det som fanns innan 90-talets gymnasiereformer, med knivskarpa gränser mellan de som läser ”praktiskt” och de som läser ”teoretiskt”. Det ska vara skillnad på folk och folk.

Samtidigt har regeringen beslutat att i enlighet med Bolognaprocessen dela upp lärarutbildningen i två nivåer. En grundnivå för yngre elever och för lärare i yrkesinriktade ämnen, och en avancerad nivå för övriga. Utbildning på grundnivå kommer inte att ge behörighet till forskarstudier. Självklart rör det sig här om en statusdelning av lärarkåren; en spegelbild av den skola man vill skapa. Fina lärare för fina elever.

När så Björklund väl har definierat problemet behöver lärare och andra amatörer inte göra sig besvär. Lärarförbundet, som representerar 230 000 lärare, har genom en undersökning bland verksamma lärare försökt att visa hur alliansen och media svartmålar skolan. Regeringens problembild och lösningar är i mycket deras egna tankefoster. Lärarna efterfrågar istället konsekvent sådant som kostar pengar, såsom möjlighet till mindre grupper, vilket rimmar illa med borgarnas betoning av betyg och disciplin. Detta bemöter dock Björklund, efter en debatt med lärarförbundets Eva-Lis Preisz i P1, med att slå fast att lärarförbundet inte är trovärdigt. Det är inte lärarnas åsikter de för fram utan bara sina egna, och till råga på allt är de emot betyg! Expertisen hittar Björklund uppenbarligen någon annanstans än i den trilskande lärarkåren.

Regeringens skolpolitik är alltså döv för både lärare och elevers åsikter och önskemål; ambitionen att befästa klassamhället förhandlar man inte om. Samtidigt gör den gamla pluggskolan sitt återtåg. Betygen ska bli fler, för att höja ambitionerna. De ska också komma tidigare, så att sorteringen inte halkar efter. Ordningsbetyg efterfrågas. Kunskapen och eleverna kan och ska mätas, testas och dömas. Betygen antas motivera, men vilken motivation handlar det om? Motivation till lydnad? Attityden ligger i tiden. Supernanny-trenden, att barn straffas och manipuleras till ett beteende där de ”vet sin plats”, är ett fenomen som följer i samma spår. De anses behöva en fast hand och tydliga ramar. Som arbetslösa och sjukskrivna också bemöts. ”Konsekvenserna” ska vara kännbara, de skall bara inte kallas straff.

Auktoriteten talar. Det gäller att visa vem som bestämmer, vare sig man är förälder, lärare eller borgerlig minister.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Skolan, Auktoritet, Bologna-processen

Borgerligt bistånd inte för fattiga

Det svenska biståndet är sällan en het potatis i valkampanjer eller i riksdagspartiernas politiska program. När frågan toppar dagordningen är det vanligtvis i samband med korruptionsavslöjanden, när administrationskostnaderna slår i taket eller när ”våra skattepengar” hamnat hos en regering som media för tillfället inte gillar.

Just nu pågår dock för ovanlighetens skull en tämligen genomgripande diskussion om biståndet, något i skymundan. Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) presenterar den borgerliga alliansens syn: Sverige ska prioritera insatser som ”ger resultat”, till exempel humanitärt bistånd och ökad frihandel. Regeringen ville även öppna upp för att bistånd ska kunna användas till militära insatser, vilket dock lyckligtvis avslogs inom EU.

Även biståndets storlek debatteras. I vårbudgeten dras 700 miljoner undan från biståndet för att täcka oförutsedda kostnader för flyktingmottagande, och regeringen betonar gång efter annan att det nu är kvalitet och inte kvantitet som räknas. Därför anses det tidigare målet att biståndet skall motsvara en procent av Sveriges BNP inte längre vara intressant, eftersom det endast ser till dess storlek.

Samtidigt som FN nu trycker på för att de rika länderna ska ta sitt ansvar och nå upp till enprocentsmålet, verkar alltså den svenska regeringen gå i motsatt riktning. Emellertid finns givetvis ingen motsättning mellan det kvantitativa målet och att bedriva högkvalitativ biståndsverksamhet; det är bara borgerlig retorik som används för att dölja att det egentligen är nedskärningar som aviseras. Vad händer nu med exempelvis stöd till långsammare processer – ofta mer folkliga och demokratiska – om biståndsgivarna endast vill stödja de områden där man kan se snabba resultat? Den nya biståndspolitiken speglar därmed den borgerliga politik som alliansen för i Sverige. Man ordinerar samma beska medicin till den brokiga skara länder som tar emot svenskt bistånd, som man ger till den svenska befolkningen: svångremmen på dem som inte ”lyckats” ska dras åt.

Egentligen finns ett antal långsiktiga principer som ska styra det svenska biståndet, vilka öppnar upp för ett ganska progressivt bistånd – ett bistånd som styrs av ”de fattigas röst”, och som sätter de mänskliga rättigheterna främst. Men det är uppenbart inte dessa som vägleder Sveriges politik gällande skuldavskrivningar och skuldsaneringar, då man väljer att låta biståndspengar ”betala tillbaka” illegitima skulder. Därmed bidrar man inte till utvecklingen i de fattigare länderna, utan snarare betalar man tillbaka till sig själv eller till närstående kapitalistgrupper med de pengar som man påstår att man skänker i bistånd. Ett exempel på detta är att regeringen har avsatt 1,5 miljarder biståndskronor till att skriva av exportkreditskulder på krigsfartyg till Liberia och kraftprojekt i Demokratiska Republiken Kongo.

På samma sätt står det klart att det inte är de fattigas röst eller några mänskliga rättigheter som är tongivande i Sveriges agerande inom WTO, där det omdebatterade Trips-avtalet sätter brutala och dödliga krokben för människor i Syd genom patentregler på bland annat aidsmediciner. Inte heller är det hänsynen till de fattiga ländernas folk som väger tyngst när Sverige som en del av EU driver igenom det starkt kritiserade frihandelsavtalet EPA. Detta kommer att försämra livsmedelssäkerheten i tredje världen när man tvingas importera subventionerade europeiska jordbruksprodukter.

Så trots vackra principer för biståndet om de fattigas röst och mänskliga rättigheter är Sverige beklämmande tyst. Och tittar vi på alliansens bilaterala bistånd ser det inte mycket ljusare ut: minskad budget, önskan om att använda bistånd i militära insatser, ett allmänt tänjande på gränserna för vad som kallas bistånd och en genomgående nyliberal politik. En solidarisk och långsiktig politik kunde ge istället vara att satsa på utbildningssektorn. Millenniemålen säger att alla världens barn vid denna tidpunkt skall gå i skolan. Idag finns 77 miljoner barn i världen som inte gör det – kanske borde istället dessa barn i rättigheternas namn få föräras det svenska biståndet?

Andra bloggar om: Regeringen, Gunilla Carlsson, Bistånd, Budget, FN, EU, WTO

Borgarnas sluga bostadspolitik

Förra veckan lade regeringen fram en promemoria om att unga och andra som har svårt att låna pengar till bostadsköp skall få statliga kreditgarantier. Att ge dem som inte har det så fett en chans att köpa bostad låter ju som en fin jämlikhetsreform. I själva verket är det tvärtom.

Förslaget är ingen generös gåva till fattiga ungdomar, utan en garanti åt bankerna. Denna ska finansieras genom en avgift som ”sannolikt … åläggs låntagaren”. Det liknar vad Stockholmskommunerna gör vid sina bostadsutförsäljningar, när de bjuder in låneföretag som – mot rejäla räntepåslag – specialiserar sig på lån till folk som inte är ”kreditvärdiga”. Alltså fattiga.

Kärnan i regeringens förslag är istället att få fler att äga sin bostad. En liten men viktig byggsten i det ”ägarsamhälle” som skall byggas på ruinerna av välfärdssamhället, och en fortsättning på den sluga politik som syftar till att knyta upp individers privatekonomi till lågskattepolitiken. Den som lagt en stor del av sin inkomst på bostad eller privata försäkringar kommer nämligen inte att vara särskilt intresserad av att stödja en politik som istället förordar gemensamma lösningar.

Men det är bara gemensamma satsningar som kan lösa bostadsfrågan. Liksom många andra samhällsproblem – som världssvälten eller aidsepidemin – är det egentligen inte svårt att lösa, utan endast en fråga om hur samhället fördelar sina resurser. Och i motsats till svältproblemen har vi när det gäller bostadsfrågan i Sverige ett utmärkt exempel på att det kan göras:
“Hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader.” Så löd målsättningen för Miljonprogrammet, satsningen på att bygga en miljon bostäder 1965-75. En målsättning som i allt väsentligt uppfylldes.

Även om programmets drivkraft var industrins behov av att inhysa arbetskraft, kunde många arbetarfamiljer flytta från trånga och omoderna lägenheter till fräscha, moderna bostäder i de nya förorterna. Trots alla sina brister var programmet något av ett planekonomiskt under, som blev möjligt genom statliga lån och de nya byggmetoder som stimulerades av den stora satsningen. Att bygga billiga och bra bostäder är inget svårt – om man vill. Och det som kunde göras med 60-talets teknik kan göras mycket bättre idag.

Under 90-talet minskades bostadssubventionerna och byggandet inriktades därmed på områden där de snabbaste vinsterna fanns: lyxbostäder och insatslägenheter. Bristen på hyreslägenheter ledde till spekulation på bostadsrätter och en våg av bostadsrättsomvandlingar. Att nu dra in ytterligare människor och kapital i konkurrensen om de alltför få bostäderna skapar självklart inte fler bostäder utan leder endast till att priserna drivs ytterligare något snäpp uppåt.
En bostadspolitik för arbetare och låginkomsttagare kräver en samhällsplanering som såväl borgarna som socialdemokraterna inte bara är ointresserade av, utan våldsamma motståndare till. Den skulle nämligen gå tvärt emot de stora kapitalintressena och vara ett brott med den avreglering och marknadsstyrning som oavsett regering pågått det senaste kvartsseklet.

Dels krävs en statlig bostadsbank som mot låg ränta lånar ut till byggande av billiga och bra hyresrätter som inte får säljas – annars blir det bara en subvention av spekulationsmarknaden. Dels krävs omfattande ingrepp – inklusive förstatligande – mot byggnadsindustrin och dess underleverantörer vars monopol och karteller länge drivit upp kostnaderna. Så ser lösningen ut på sikt.

Idag står striden kring försäljningen av allmännyttan. 80 procent av kommunerna säger att de vill sälja ut och flera är redan igång. Därmed urholkas principen om att hyran max får vara 5 procent högre än i en likvärdig lägenhet i allmännyttan. Resultat blir rena marknadshyror, vilket missgynnar dem med små inkomster.

Att stoppa utförsäljningarna handlar om att försvara vad som finns kvar av en social bostadspolitik, och är en av många strider som handlar om vilket samhälle vi vill ha.

Andra bloggar om: Bostadspolitik, Bostäder, Regeringen,

Åsiktsjournalistik mot Venezuela

“Chávez hotar friheten”, “Semidiktatur”, ”Chávez släcker en TV-kanal”. Budskapet att yttrandefriheten i Venezuela stryps och att oppositionella media förbjuds sprids nu som en löpeld i etablissemangsmedia.

Upprinnelsen till detta drev var att den privata TV-stationen RCTV inte fick förnyad licens för att sända i Venezuelas offentliga marknät. 27 maj gick det 20 år gamla tillståndet ut. När detta i vår del av världen mer eller mindre unisont framställs som brott mot yttrandefriheten och inskränkning av demokratin är det dock frågan om en grov förvanskning, ja ren lögn. Sanningen är att denna TV-station har full frihet att sända vidare över kabel eller satellit, vilket man också lär göra enligt BBC. Man har inte heller förlorat licensen på grund av kritik mot regeringen – sådan framförs på mängder av TV- och radiostationer i landet – utan för att man brutit mot lagar och inte betalt skatter och avgifter.

Det värsta övertrampet mot demokrati och god journalistik var när man 2002 gav sitt öppna stöd till den misslyckade militärkuppen mot den folkvalda regeringen under Chávez. RCTV spred lögner om att en regeringskritisk demonstration beskjutits, kanalens VD Granier var på plats i presidentpalatset för att gratulera kuppmakarnas ledare och kanalen uppmanade i sina sändningar folk att gå ut på gatan för att störta regeringen. Dessutom mörklade man fullständigt att hundratusentals människor demonstrerade för att återinsätta Chávez. Vem tror att TV4 skulle fått förnya sin licens i det svenska marknätet om man understött en statskupp i Sverige?

Minst av allt är det heller så att regeringen håller på att beröva oppositionen dess uttrycksmedel. Tvärtom uppskattas det att 95 procent av alla media i Venezuela är i opposition mot regeringen. Jättarna i medielandskapet är de två familjerna Granier/Phelps och Cisneros. Dessa mediemagnater är långtifrån några oförvitliga ädlingar i det fria ordets tjänst, utan snarare knutna till den amerikanska industrin. Granier har exempelvis gjort stora förmögenheter på vapenhandel för amerikanska bolag.

Fortfarande är yttrandefriheten i Venezuela, liksom i Sverige, i hög grad underordnad penningen. Regeringens strategi för att råda bot på denna ojämlikhet är dock inte att underkuva borgerlig aoppositionsmedia, utan istället att stödja alternativa media – vilket rimmar bra med hur demokratiska socialister bör agera. Dessa media växer nu fram i nära anslutning till den deltagande demokrati som är under utvecklande på det lokala planet. På det sättet får många fattiga människor för första gången i livet möjlighet att göra sin röst verkligt hörd. I en värld där åsikter och lojaliteter i allt större utsträckning formas genom medierna är detta ett mycket viktigt arbete, som även vi socialister i Nord kan lära av.

Proteststormen mot Venezuela i samband med RCTV-affären måste också ses i perspektiv av det tryck som USA försöker skapa mot Chávez internationellt. För USA är utvecklingen i Venezuela oacceptabel. Man räds att dess exempel – med sociala reformer, folkligt deltagande och ökad statlig kontroll över ekonomin – ska mana till efterföljd. Det är därför som USA oförtrutet fortsätter att lägga stora pengar på att destabilisera Venezuela, genom stöd till oppositionen, uppbackning av journalister i nyckelpositioner och program för att infiltrera militärmakten. Att svenska journalister och debattörer okritiskt sluter upp bakom trycket mot Chávez är inget gott tecken. Genom att helt orättfärdigt förstärka bilden av att alla alternativ till nyliberalismen ofrånkomligen slutar i diktatur, bidrar man samtidigt till att göra kampen för ett mer jämlikt Sverige illegitim. Budskapet från etablissemanget är: ta inte kamp mot klyftorna, för då blir det ändå bara sämre.

Självklart är det mycket i Venezuelas samhällsbygge som kan och bör kritiseras. Men vi som kämpar för en rättvisare värld har dock ett ansvar för att försöka bygga en motmakt gentemot den desinformation om Venezuela som sprids i den rika världen.

Andra bloggar om: Chavez, RCTV, Venezuela