Nyliberal inkvisition mot skolböckerna

Nu kommer det! De 12 miljarder kronor som Svenskt Näringsliv har att pumpa in i en ideologisk offensiv mot ”det socialistiska projektet” och ”kollektivism” (Aftonbladet 20/11-06) börjar leverera.

Nyss var det Carl Bildts obskyra UOK – Upplysning om kommunismen – som förfasade sig över att svenska ungdomar inte visste allt om Gulag och inte fullständigt slöt upp bakom “marknadsekonomi” (“bara” 64 procent gillade marknadsekonomi medan 15 procent föredrog planekonomi). Dessutom hörde, till allmän förfäran, Che Guevara till de mer populära på en kändislista med Nelson Mandela i toppen och Hitler i botten. Denna privata kampanj kompletterar lämpligt det statliga Levande Historias uppdrag från Reinfeldtregeringen att rikta hela 80 budgetmiljoner mot kommunismen.

Så kom i förra veckan rapporten från den nyliberala tankesmedjan Timbro, “(S)kolan! Om politisk snedvridning i grundskolans läroböcker”. Här handlar det inte om kommunism, utan om klappjakt på varje inslag av idéer om solidaritet, demokratisk hushållning, arbetarkamp och antiimperialism i skolans värld. Till detta har lejts den nyliberale fanatikern Mauricio Rojas. Obekväm för sina rasistiska uttalanden hos till och med folkpartiet står Rojas nu i Timbros sold.
Utifrån en undersökning av fyra (4!) läroböcker för grundskolan drar Rojas slutsatsen att svenska skolbarn hjärntvättas i socialistisk propaganda. Istället för att lyfta fram de “verkliga hjältarna” bakom 1900-talets svenska välfärdsutveckling, som uppfinnarna Gustaf de Laval, L M Ericsson eller Gustav Dalén, företag som AGA, SKF, ASEA samt 1800-talsliberalen Gripenstedts frihandelsreformer, får eleverna läsa om klasskamp, fackföreningar, folkhem och välfärdsreformer.

Till läroböckernas förbrytelser hör “sagan” om att Sverige en gång var “ett eländigt land, med extremt fattiga människor, djupa orättvisor och förtryckta arbetare”. Att dessa genom “klasskamp”, arbetarrörelse och politiska ingrepp fick det bättre, att “de svenska arbetsgivarna i regel tyckte mycket illa om de snabbt växande fackföreningarna”, att kristidspolitiken på 1930-talet bidrog till uppdämning av massarbetslösheten, att lagstiftningar om barnbidrag och semester samt välfärdspolitiken efter kriget bidrog till att “befolkningen fick det bättre”… Ja, allt det hör till de socialistiska dimridåerna.

I själva verket var det de allt friare marknaderna, skickliga uppfinnare och duktiga företagare som utgjorde källan till det svenska välståndet, hävdar Rojas med stöd av Vetenskapen med stort V, det vill säga SE-bankens chefsekonom Klas Eklunds lärobok i ekonomi och tre standardverk i ekonomisk historia. Att denna litteratur just bygger på undersökningar av ekonomiska processer – inte av det politiska livets konflikter, viljeriktningar och beslut – bekymrar honom inte. Att svenska paraduppfinningar som kullager kan användas för såväl bombflyg och transporter till Auschwitz som för Volvobilar och vindkraftverk – om mellanledet: politik, vilja, ideologi och sociala kraftmätningar drar åt det ena eller andra hållet – tycks inte förespegla marknadsextremister av Rojas typ. Här är det bara: anything goes.

Tydligast blir det synsättet i lovsången till kolonialism och imperialism. Grundskolan vågar nämligen knysta till eleverna att fattigdomen i de tidigare europeiska kolonierna beror på de orättvisa handelsmönster som historiskt etablerats. ”Det är bara i politiska sammanhang långt ut till vänster som en sådan förklaringsmodell ännu är gångbar”, försäkrar Rojas.

Kärnan i Rojas “rapport” lever upp till Timbros målsättning att “befria Sverige” från ”kollektivistisk demokrati” och ”majoritetsdiktatur”. Just skolböckernas tal om att välstånd för de många skapats “genom politiska ingrepp” – som allmän rösträtt för män och kvinnor – hör till de “märkliga föreställningar” landets skolelever itutas, menar Rojas.

Kan syftet med den nyliberala inkvisitionen mot arbetarrörelse, gemensam välfärd och solidaritet mellan människorna uttryckas klarare?

Andra bloggar om: Mauricio Rojas, Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt, UOK, Timbro, Svenskt Näringsliv

Makten över rikedomar

Under tre dagar mullrade det till ur djupet av det nordnorrländska urberget. Gruvarbetarna i Malmfälten gick i strejk, sedan LKAB:s ledning i rent trots – och för att markera vem som är herre och vem som är hund – lämnat förhandlingsbordet.

Kravet från gruvarbetarna som bryter malmen och förvandlar den till guld för företaget var och är 4 000 kronor mer i månaden. Detta i ett LKAB där miljardvinsterna rullar in som aldrig förr, och där de högsta cheferna med jämna mellanrum ger sig själva väl tilltagna bonuspaket som extra lön för andras möda.

LKAB:s direktörer hade som vanligt sagt ett bestämt nej till gruvarbetarnas lönekrav. Inte en krona över vad det centrala avtalet gav var det hårdhänta budet. Istället ville de förvandla det centrala avtalet till en speciell pott, där vissa gruvarbetare skulle få 800 kronor i månaden, andra ynka 148 kronor. Såväl splittrande som hånfullt. Ställda inför detta och det öppna förhandlingstrotset hade gruvarbetarna inte mycket att välja på – de gick i strejk.
Om den stora gruvarbetarstrejken under vintermånaderna 1969 och 1970 fick en våg av sympati, kom debatten denna gång att handla om något helt annat. Kunde man verkligen stödja en strejk som handlar om 4 000 kronor mer i månaden till en – vad miljonärsklubben anser – välbetald arbetargrupp?

Först ut på plan var Gruvföretagens arbetsgivarförenings VD Bengt Huldt som enligt en intervju i Norrländska Socialdemokraten var ”mäkta upprörd”. Han går så långt att han öppet ifrågasätter den fackliga solidariteten:
– Det här känns konstigt samtidigt som LO driver kvinno- och låglönefrågor. Det finns ju ingen som helst solidaritet i den här gruvgrupperingen.

Det är inte utan att man tar sig för pannan. Solidaritet är enligt denna mycket välbetalda man att alla arbetare, oavsett kön, ska ha lika dåligt betalt. Ett uselt centralt avtal ska inte kunna kompenseras av att någon grupp väljer att föra aktiv kamp för sin del av det mervärde de producerar.

Detta uttalande var förvisso väntat. Vad värre är, är att statligt ägda Rapport den 8 maj, via Elisabeth Höglund basunerar ut följande till miljoner tittare:
– Man kan förstå att ett lågavlönat sjukbiträde med 16 000 kronor i månaden kan tycka ganska illa om det som sker i dag.

Så här är det, Elisabeth: Det vore givetvis mycket bättre om pengarna hamnade hos de allra sämst avlönade. Men det är inte så konflikten står – gruvarbetarnas lön står mot företagets vinst, inte mot några andra arbetares lön. Och detta trots att LKAB är helägt statligt, och vars vinst alltså går in i den statskassa som betalar de offentliganställdas löner. För att höja de lönerna är nämligen ingen prioritering hos de nyliberaler som gör upp statens budget. Tvärt om, enligt deras skeva uppfattning vore dessutom en sådan politik farlig för inflationen, och därför sänker man istället skatterna för de rika i samma takt som vinsterna från gruvorna trillar in. Alltså: antingen får gruvarbetarna sitt lönepåslag, eller så pengarna till de oändligt mycket rikare företagsägarna och direktörerna – inte till de väl förtjänta sjukvårdsbiträdena.
Så förvandlas vad som ska föreställa nyheter till ren och skär arbetsgivarpropaganda. Rapport har gett sitt bidrag till arbetsgivarnas urgamla strategi att söndra och härska.

Men den tre dagar långa strejken har också en mycket djupare innebörd än det framlagda lönekravet. Det handlar om makten över de rikedomar som arbetarklassen skapar. Gruvarbetarna visade sin makt när de sade: ”Arbetar inte vi, blir det inga vinster för er”.

Kanske är det därför upprördheten och attackerna mot gruvarbetarna är så hårda och oförsonliga? För arbetsklassen må knorra och gnälla i det tysta, men tar den kollektiv kamp för gemensamma intressen, då tar det hus i h-vete.

Nu pågår förhandlingar i Malmfälten. Ingenting har hittills hänt. Men att gruvarbetarna tröttnat på att andra återigen ensidigt ska skörda frukterna av deras arbete, det står redan klart. Oavsett utgången av förhandlingarna.

Andra bloggar om: Gruvarbetare, Strejk, Gruvarbetarstrejk, LKAB, Arbetarklass, Fackförening

Rättvisa – inte fördomar

Ytterligare en våldtäktsdom har väckt protester och stora rubriker. Två män, ”Stureplansprofilerna”, friades från våldtäktsanklagelser mot en 19-årig kvinna. Trots att kvinnan uppvisade omfattande fysiska skador uppger rätten att det inte gått att bevisa att männen faktiskt förstod att kvinnan inte ville ha sex. Återigen finns det skäl att öppna diskussionen om samhällets – och rättssystemets – syn på kvinnlig sexualitet och kvinnors rätt till kroppslig integritet.

Det aktuella fallet hanterades på liknande sätt som så många andra våldtäktsdomar, där kvinnan tvingas in i försvarsposition under förhör om sitt leverne. Åtskilliga undersökningar av våldtäktsdomar visar på samma sak: genomgående fäster man avseende vid kvinnans beteende och person, på ett sätt som det inte finns fog för i lagstiftningen, menar Göteborgs universitetet.

I praktiken betyder det att kvinnan förhörs om klädsel, sexliv och grad av berusning för att ta skulden från förövaren i största möjliga utsträckning. Olika våldtäktöverlevande får dessutom olika behandling, beroende på ålder och klass. Mönstret är att missbrukare och tonåringar ofta inte ens får upp sina fall i rätten, medan stadgade och nyktra kvinnor med barn har lättare att få gärningsmannen fälld. Totalt fälls bara fem procent av de personer som anmäls för våldtäkt.
“I ett straffrättsligt sammanhang förknippas alltså offer för sexuella övergrepp tydligt med en patriarkal föreställning om det kvinnliga”, säger juristen Ulrika Andersson i en intervju. Denna föreställning utgår ifrån att det är kvinnans uppgift att tygla mannens sexdrift, och att varje våldförande är en naturlig följd av kvinnans eget uppträdande. Under detta ligger den uråldriga uppfattningen att kvinnor inte har en egen sexualitet, och att deras kroppar främst finns till för männens skull.

Rättsväsendet inpräntar därmed samtidigt att alla män är potentiella våldtäktsmän, som kvinnor ska vara vaksamma mot, en uppfattning som annars ofta pådyvlas feminister. Män kan enligt detta synsätt inte kontrollera sig; en kort kjol är den enda stimulans de behöver för att ta för sig.

I sista hand handlar frågan om rättsväsendets inställning till kvinnors sexualitet och rätten till ett självvalt uppförande – till val av klädsel, till berusning, till att vistas på vilka platser man vill – om mänskliga rättigheter. Varje gång en kvinna utsätts för korsförhör i ett våldtäktsmål som drar upp detaljer om hennes liv, kränks hon. Och varje gång ett våldtäktsmål avgörs av hennes livsstil och klädsel, av idén att männen ”inte förstod” hennes avvisanden, kränks hennes mänskliga rättigheter. Därför att sådana detaljer rättsligt sett inte ska ligga till grund för ett utslag.

I det aktuella fallet berättar åklagaren att hon ångrade att hon inte protesterade mot att kvinnan tvingades svara på om hon haft sex med en lång rad män, vars namn lästes upp från en lista. Men en sådan lista borde aldrig ha funnits överhuvudtaget. Det borde vara en självklarhet: även en kvinna som haft många sexpartners kan bli våldtagen, och antalet sexpartners kan varken rättfärdiga ett övergrepp eller användas som bevis för att ett övergrepp inte begåtts. Man kan tycka att ett ömsesidigt samtycke borde bekräftas innan sexakten, men så ser inte lagstiftningen ut idag – och det lämnar utrymme för den här sortens juridiska luddighet och övergrepp.

Diskussionen om de rättsliga övergreppen är dock större än enbart en juridisk debatt. Den handlar om en förlegad syn på kvinnors sexuella rörelseutrymme som blir en del av försöken att begränsa deras liv, deras säkerhet i hemmen, och deras möjligheter till trygghet och upprättelse. Den diskussionen fortsätter att vara högaktuell för alla som deltar i kampen för ett jämlikt och solidariskt samhälle, och vänstern har ett stort ansvar att föra den högt upp på dagordningen. Att ställa krav på förändring av både attityder och praktik. Självklart genom att göra kvinnors rättigheter till en central fråga i den egna kampen.

Andra bloggar om: Stureplanssprofilerna, Rättsväsende, Våldtäkt, Sexualbrott, Feminism, Våldtäktsdom

Mörka moln över Frankrike

”Lag och ordning och auktoritet, likvidera 1968”, tjöt Frankrikes nyvalde mörkblå president, Nicholas Sarkozy, på ett av sina avslutande valmöten. Efter valet av Sarkozy lär den franska politiken förskjutas rejält åt höger.

Med en olycksbådande häxbrygd av ekonomisk liberalism, värdekonservatism, nationalism och ren främlingsfientlighet vann han i valets andra omgång över Socialistpartiets Ségolène Royal. I sitt segertal beskrev Sarkozy det som ”högerns sociala och kulturella revansch”.
För varje socialist – och till yttermera visso även för socialliberaler – är de åtgärder som Sarkozy aviserat en provkarta på samhällsomstöpning åt det reaktionära hållet:
– Den offentliga sektorn kommer att bantas rejält. Bara hälften av dem som går i pension ska ersättas med en nyanställd. Ersättningsnivåerna ska sänkas, och 35-timmarsveckan upphävas.
– Inkomstskatter och företagsskatter ska sänkas.
– Facket, som bara har en anslutningsgrad på åtta procent, har enligt Sarkozy för mycket makt. Han vill inskränka strejkrätten och försämra anställningsskyddet.
– EU-konstitutionen, som Frankrike sade ett rungande nej till i en folkomröstning 2005, är tänkt att antas av parlamentet efter endast ett antal korrigeringar.
– Utrikespolitiken kommer sannolikt att läggas mer i linje med USA. Om Sarkozy suttit på presidentstolen 2003 är det mycket möjligt att Frankrike slutit upp på USA:s sida i anfallet på Irak. Han förespråkar hårdare tag mot Iran. Med Sarkozy vid rodret distanserar sig Frankrike från den ofta ganska USA-kritiska hållning som varit legio ända sedan de Gaulles dagar.
Dessutom draperar Sarkozy sin politik i en främlingsfientlig skrud. Nationella Frontens slogan ”Frankrike – älska det eller åk hem” har han tagit över och gjort till sin. Det är inte för inte som Le Pen anklagar honom för att ha ”stulit” hans politik. Enligt Sarkozy ska Frankrike bara ta emot invandrare som är nyttiga för landet, familjeanknytningsfall ska starkt begränsas och medborgarskap ska vara underordnat språktest. Han vill inrätta ett ”ministerium för nationell identitet” som verkar för en mer önskvärd invandring. Samtidigt som Le Pens väljarskara reducerats kanske hans främlingsfientliga politik nu får möjlighet att praktiseras som aldrig förr.

Motkandidaten, Royal, gick ut med löften om sociala förbättringar, som satsningar inom skolväsendet, ökat bostadsbyggande, höjd minimilön – en politik som faktiskt skilde sig från Sarkozys. På frågan om var pengarna skulle tas hänvisade hon dock bara till den ekonomiska tillväxten. Royal förespråkade ingen omfördelningspolitik i form av ökad beskattning av de rika. Mot bakgrund av att den franska börsen veckan innan valet slog alla rekord blev denna inriktning fatal i sin luddighet. Vidare har Socialistpartiet de senaste tjugo åren inte fört någon ekonomisk politik som i grunden skilt sig från borgerlighetens. Socialistregeringen Jospin (1997-2002) sålde ut mer statliga företag än någon annan under fransk efterkrigstid. Likheten med andra europeiska länder är slående: socialdemokratin vinner val på missnöjet med nyliberalismen, men förmår inte bromsa den, varpå en högljudd borgerlighet återintar taburetterna. Vi har sett det även i Sverige, och det nationalistiska kortet lär snart spelas ut även här.

Med Sarkozy som president kan vi räkna med att den franska borgerligheten kommer att inleda en hård offensiv mot allt vad fack-, sociala rörelser och gemensam välfärd heter.
Sällan har det varit viktigare än idag att de krafter som kämpar för att stå emot kapitalismens härjningar kan ena sig i såväl sakfrågor som i att utveckla ett helhetsalternativ. Frankrike har en lång historia av social mobilisering och barrikadkamp – nyligen tydligt manifesterat 2005 i de väldiga protesterna och segern mot den borgerliga regeringens försök att rasera anställningsskyddet för ungdomar. Idag känner sig högern säker i sadeln, men i morgon kanske Sarkozys kaxiga ord om att ”likvidera 1968” fastnar i halsen på borgerligheten.

Andra bloggar om: Sarkozy, Frankrike

Sjuk på riktigt

– Är du sjuk på riktigt? Ett vanligt ifrågasättande som sjukskrivna ställs inför. De senaste årens ”jakt på fuskare” och attityddebatt kring ”utnyttjandet av systemet” har fått absurda konsekvenser. En rimlig frågeställning till den sjukskrivna borde givetvis istället vara: hur kan jag hjälpa dig för att du ska bli frisk?

I dagsläget är nästan en kvarts miljon svenskar sjukskrivna. Försäkringskassans mål är att ohälsotalet 2008 ska vara under 37 dagar per person i genomsnitt mot dagens 39,6. Men det blir lätt en lek med siffror där sjukskrivna hamnar mellan byråkratins stolar och nekas ersättning av Försäkringskassans läkare som de inte ens har träffat. Dessa människor blir inte friska utan brända, utnyttjade och utslagna från ett alltmer grovmaskigt socialt skyddsnät. Allt för att nå det ädla statistiska målet.

Samtidigt tänker borgarna i regeringen lägga ner Arbetsmiljöverket och sparka 1500 anställda på Försäkringskassan. Det blir än mer obegripligt hur ohälsotalet ska kunna sänkas när rehabiliteringsmöjligheter tas bort och arbetsmiljöforskningen onödigförklaras.

Sjukfrånvaron är störst bland män inom den tunga industrisektorn och bland kvinnor inom den offentliga sektorn. Yrken med tunga och monotona lyft som ger belastningsskador. Yrken som också drabbats hårt av nedskärningar och krav på ökad effektivitet.

Kvinnor står för över 60 procent av sjukskrivningarna, och är klart överrepresenterade när det gäller psykiska diagnoser. Större ansvar för hem och barn, ”duktighetssyndromet”, samt att kvinnor har lägre lön och oftare jobbar inom den offentliga sektorn som sedan 90-talet drabbats av stora nedskärningar och omorganiseringar är en stor del av förklaringen. Neddragningar på de sjukskrivna bidrar till att öka det redan betydande ekonomiska gapet mellan män och kvinnor.

Dagens misstänksamma syn på sjukskrivna gör att sjukskrivningen i sig utlöser en stressreaktion som försvårar tillfrisknandet. Det gäller att komma till en läkare som kan bedöma den nedsatta arbetsförmågan på ett adekvat sätt. Undersökningar visar en stor skillnad mellan olika läkares förmåga att fylla i sjukintygsblanketten på ett korrekt sätt. Detta intyg ligger sedan till grund för Försäkringskassans bedömning av rätt till sjukpenning. Den sjukskrivna måste även ta itu med de ekonomiska konsekvenserna som en inkomstförlust med 20 procent innebär, samt lösa sin ekonomi under de cirka 30 dagar det tar för Försäkringskassan att ta ett beslut om eventuell rätt till sjukpenning. En ödesdiger väntan inte minst för den med psykiska problem som saknar ekonomisk back-up.

Vi socialister måste aktivt motarbeta den individuella skuldbörda som läggs på den sjukskrivna. Istället måste vi se de tydliga klass- och jämställdhetsperspektiv som påverkar ohälsan. Ingen ska behöva känna skuld för att man är sjuk. Vi måste bli bättre på att bemöta borgarnas argument om utbrett fusk, och vrida debatten till att handla om de ohållbara konsekvenserna av marknadsekonomin, där människor blir slit- och slängvaror.

Den som kan påverka, känner sig trygg och uppskattad blir samtidigt livsglad och frisk. Nu börjas det i fel ände. Hur blir man frisk av ofrivillig deltid eller timanställning och ekonomisk otrygghet? En osäker arbetsmarknad får ofrånkomligen konsekvensen att de arbetare som tvingas till ”flexibilitet” hos bemanningsföretag eller står under ständiga omorganiseringar för ökad effektivitet till slut dukar under.

Nej, det är istället först när arbetarna själva styr över sin arbetsmiljö som arbetsplatsolyckorna kan förebyggas. Det är först när vi arbetare tillsammans kämpat oss till jämställdhet mellan könen i arbetsliv och hem som stressrelaterade sjukdomar slutar bli en nedvärderad kvinnosjukdom. Den psykiska ohälsan är en konsekvens av ett sjukt samhälle med friska människor som reagerar på ohållbara krav.

Andra bloggar om: Sjukskrivning, Försäkringskassan, Sjukfrånvaro, Arbetarklass