Den svenska överklassen går festliga tider till mötes. Finansminister Anders Borgs ”nådiga lunta”, den vårbudget som presenterades i måndags, är en godispåse för personer som tjänar över 50 000 kronor i månaden. För att komma från ett ”arbetarparti” torde den vara unik – i att missgynna arbetare.
Den tidigare villaskatten är ersatt med en fastlagd avgift, vilket gynnar ägare till större hus på bekostnad av småhusägare och personer som inte äger något hus alls. Samtidigt tas förmögenhetsskatten bort.
Vårbudgeten innehåller på det viset inte många överraskningar, alliansen verkställer helt enkelt de planer de deklarerade före valet.
De tydligaste förlorarna är fortfarande de arbetslösa, som fått betala med sänkta ersättningsnivåer, men också alla de medelinkomsttagare som blev lovade ”många sköna tusenlappar” mer i månaden genom Borgs skattesänkningar, och som nu lagt märke till att inkomstökningen genom jobbavdragen inte ger mer än några hundralappar. De senare har också en tendens att uppslukas genom högre a-kasseavgift och trafikförsäkring.
Sverige har gått in i en högkonjunktur och något fler har fått jobb. Socialdemokrater och moderater diskuterar om det beror på skattesänkningarna eller inte. Men oavsett hur det ligger till kan det inte vara låg- och medelinkomsttagarnas konsumtion som har ökat – de har i allmänhet fått det sämre eller också ligger de kvar på ungefär samma inkomstnivå som tidigare. Om jobben skapats genom konsumtion är det de bättre bemedlades konsumtion det handlar om – att de duktigt bestämt sig för att köpa sina skattereducerade pigor och sätta sprätt på de extra tusenlapparna som tidigare gick till förmögenhetsskatt.
De skattereducerade hushållstjänsterna är kanske det mest uppenbara exemplet på att regeringen för en omvänd Robin Hood-politik som dessutom kommer att återupprätta en social hierarki som vi känner igen från 1800-talets förhållande mellan herrskap och tjänstefolk.
Men det är inte det största felet.
Hade regeringen velat öka konsumtionen, både av tjänster och varor, hade den lika gärna kunnat sätta in personal som städade, diskade och tjänstgjorde på servicehem eller skolor istället för hos den självupptagna överklassen.
Hade dessa arbetare dessutom fått en bra lön hade det också blivit fart på konsumtionen – och arbetslösheten hade minskat minst lika mycket som den gör med skattereduktionen. På samma sätt hade regeringen kunnat välja att satsa på människor som bor i hyresrätt och inte i villa om den hade velat ha fart på ekonomin – det hade varit på sin plats eftersom de som hyr sin bostad faktiskt varit missgynnade av skattesystemet i alla år.
Det handlar alltså inte om att Anders Borg har hittat ett smart recept som socialdemokratin missat, även om alliansen gärna vill låta påskina det, utan om att moderaterna har valt att leverera till de grupper som alltid stött dem mest, på ett sätt som deras motståndare aldrig skulle drömma om. Alliansen har valt en ekonomi som lyfter marginellt genom att dränka de redan förmögna i mer pengar.
De hade kunnat lyfta ekonomin genom att satsa på en offentlig sektor som idag är hårt prövad, eller på att uppmuntra rejäla höjningar i årets avtalsrörelse. Men det är det ingen som väntar sig. Frågan är: när ska motståndarna leverera vad deras kärnväljare förtjänar?
Andra bloggar om: Anders Borg, Överklass, Budget, Ekonomi
