Vad hände med rörelsen?

Den borgerliga alliansen fortsätter sitt korståg mot välfärdsstaten. Hungriga vargar jagar som bekant bäst.
Många som hade fått nog av den tidigare regeringens kraftlöshet mot arbetslösheten och gick till valurnan med en naiv förhoppning om ”den nya högern” känner sig idag uppenbarligen ordentligt lurade.

Enligt den senaste sifoundersökningen är idag socialdemokraterna ensamt större än alliansen. Denna förtjänst kan nog knappast tilldelas s själva genom ett intensivt opinionsarbete, utan är nog troligare ett resultat av borgerlighetens egen politik.

Det är bekymmersamma tider vi lever i med en fackföreningsrörelse och politiska arbetarpartier som befinner sig i ett närmast lamslaget tillstånd. Arbetarklassen har inte varit politiskt progressiv sedan 70-talet, och de senaste decenniernas förvaltning och senare nedmontering av erövrade sociala reformer har långsamt kvävt ihjäl den svenska arbetarrörelsen. Inom arbetarklassen finns det idag inte mycket av rörelse kvar, vilket tydligast ses i de politiska partiernas utveckling.

Dagens vänsterparti är främst ett parti för frasradikal medelklass med föga förankring i LO-kollektivet. Man säger sig vilja anställa 200 000 personer i offentlig sektor, samtidigt som man i kommuner och landsting sitter och skär ner. Hur denna ekvation går ihop är omöjlig att förstå.

Och det socialdemokratiska arbetarpartiet lever idag endast på gamla landvinningar.
Den ”svenska modellen” har för SAP reducerats till att innefatta den offentliga sektorn som ännu garanterar en viss kvalité av vård, skola och omsorg. Men modellen är idag stendöd. Dess överordnade mål var full sysselsättning. Detta mål stod över allt annat. Modellen bestod även av en aktiv samt selektiv arbetsmarknadspolitik för att motverka arbetslöshet, en stram finanspolitik samt den ”solidariska” lönepolitik som innebar att man skulle ha samma lön för lika arbete, oavsett hur vinstrikt ett företag var. Senare tillkom också det generella socialförsäkringssystemet.

Eftersom den solidariska lönepolitiken i praktiken subventionerade vinstrika företag uppstod i slutet av 60-talet en diskussion inom fackföreningsrörelsen hur detta outtagna löneutrymme skulle lösas. En av den svenska modellens konstruktörer, Rudolf Meidner, fick till uppdrag av LO att utreda vad man skulle göra med de så kallade övervinsterna för att förverkliga rörelsens mål om ökad jämlikhet. Detta resulterade i de omdiskuterade löntagarfonderna, som bokstavligt talat fick borgerligheten att se rött. Fonderna innebar nämligen att löntagarna indirekt och på sikt skulle bli ägare av stora delar av det privata näringslivet. Meidner ansåg att för att upprätthålla den fulla sysselsättningen krävdes det att löntagarna fick inflytande över företagens vinster och investeringar. Idag är det lätt att se att han hade rätt i detta.

De löntagarfonder som regeringen Palme drev igenom 1983 hade nämligen föga med Meidners ursprungliga förslag att göra. Istället fick löntagarna avstå en del av lönen som riskvilligt kapital till kapitalägarna.

Vi lever idag i efterdyningarna av en modell som när den fungerade minskade klassklyftorna. Men modellen innebar samtidigt att man långsamt hade ihjäl rörelsen, i och med att fackföreningsrörelsen centraliserades.

Löntagarnas rätt att i rikstäckande medlemsomröstningar godta eller förkasta avtal försvann, och fackliga företrädare övertog beslutsrätten allt mer. Demokratin fick stå åt sidan för en stabil modell.

SAP vill i allt större grad glömma sitt socialistiska arv och produktionens demokratisering finns inte längre med i partiprogrammet. Det var sannolikt inte heller av misstag som man vid kondoleanserna på den socialdemokratiska extrakongressen i mars inte nämnde löntagarfondernas arkitekt bland de nyligen avlidna. Frågan om den ekonomiska demokratin är kanske mer aktuell än någonsin, men vi har åter en lång väg att vandra för att nå dit igen.

Andra bloggar om: Alliansen, Arbetarrörelsen, SAP, LO, Socialdemokratin, Vänsterpartiet

Strålande tider för överklassen

Den svenska överklassen går festliga tider till mötes. Finansminister Anders Borgs ”nådiga lunta”, den vårbudget som presenterades i måndags, är en godispåse för personer som tjänar över 50 000 kronor i månaden. För att komma från ett ”arbetarparti” torde den vara unik – i att missgynna arbetare.

Den tidigare villaskatten är ersatt med en fastlagd avgift, vilket gynnar ägare till större hus på bekostnad av småhusägare och personer som inte äger något hus alls. Samtidigt tas förmögenhetsskatten bort.

Vårbudgeten innehåller på det viset inte många överraskningar, alliansen verkställer helt enkelt de planer de deklarerade före valet.

De tydligaste förlorarna är fortfarande de arbetslösa, som fått betala med sänkta ersättningsnivåer, men också alla de medelinkomsttagare som blev lovade ”många sköna tusenlappar” mer i månaden genom Borgs skattesänkningar, och som nu lagt märke till att inkomstökningen genom jobbavdragen inte ger mer än några hundralappar. De senare har också en tendens att uppslukas genom högre a-kasseavgift och trafikförsäkring.

Sverige har gått in i en högkonjunktur och något fler har fått jobb. Socialdemokrater och moderater diskuterar om det beror på skattesänkningarna eller inte. Men oavsett hur det ligger till kan det inte vara låg- och medelinkomsttagarnas konsumtion som har ökat – de har i allmänhet fått det sämre eller också ligger de kvar på ungefär samma inkomstnivå som tidigare. Om jobben skapats genom konsumtion är det de bättre bemedlades konsumtion det handlar om – att de duktigt bestämt sig för att köpa sina skattereducerade pigor och sätta sprätt på de extra tusenlapparna som tidigare gick till förmögenhetsskatt.

De skattereducerade hushållstjänsterna är kanske det mest uppenbara exemplet på att regeringen för en omvänd Robin Hood-politik som dessutom kommer att återupprätta en social hierarki som vi känner igen från 1800-talets förhållande mellan herrskap och tjänstefolk.
Men det är inte det största felet.

Hade regeringen velat öka konsumtionen, både av tjänster och varor, hade den lika gärna kunnat sätta in personal som städade, diskade och tjänstgjorde på servicehem eller skolor istället för hos den självupptagna överklassen.

Hade dessa arbetare dessutom fått en bra lön hade det också blivit fart på konsumtionen – och arbetslösheten hade minskat minst lika mycket som den gör med skattereduktionen. På samma sätt hade regeringen kunnat välja att satsa på människor som bor i hyresrätt och inte i villa om den hade velat ha fart på ekonomin – det hade varit på sin plats eftersom de som hyr sin bostad faktiskt varit missgynnade av skattesystemet i alla år.

Det handlar alltså inte om att Anders Borg har hittat ett smart recept som socialdemokratin missat, även om alliansen gärna vill låta påskina det, utan om att moderaterna har valt att leverera till de grupper som alltid stött dem mest, på ett sätt som deras motståndare aldrig skulle drömma om. Alliansen har valt en ekonomi som lyfter marginellt genom att dränka de redan förmögna i mer pengar.

De hade kunnat lyfta ekonomin genom att satsa på en offentlig sektor som idag är hårt prövad, eller på att uppmuntra rejäla höjningar i årets avtalsrörelse. Men det är det ingen som väntar sig. Frågan är: när ska motståndarna leverera vad deras kärnväljare förtjänar?

Andra bloggar om: Anders Borg, Överklass, Budget, Ekonomi