Bloggen flyttad

Intisbloggen är flyttad till http://www.internationalen.se/blog/

Benazir Bhutto och Pakistan

Analys av Farooq Sulehria publicerad första gången i tidningen Internationalen den 2 november 2007 efter att Benazir Bhutto återvänt till Pakistan.

Benazir Bhuttos återvändande var koreograferat av USA och blev en komplicerad affär.
Fundamentalister såg hennes återvändande till Pakistan som en USA-sponsrad handling i likhet med Norra Alliansens ankomst i Kabul 2001. Det var därför som den beryktade talibankommendör Baitullah Mehsud svor att döda henne.

Hennes brott var enligt Mehsud: 1) hennes stöd för den militära attacken på Röda moskén (strax efter den operationen kom en självmordsattack på ett möte för Benaziranhängare, som dödade 13 människor), 2) hennes uttalande att hon skulle tillåta amerikanska truppers inträde i Pakistan i jakten på bin Laden, och 3) hennes löfte till västvärlden att hon skulle tillåta det internationella atomenergiorganet IAEA förhöra doktor Khan, en ledande kärnforskare som blivit anklagad för att ha överfört kärnteknologi till Iran.

Lansera attacker

En annan talibankommendör, Haji Omar, sade till BBC: “Benazir kommer till Pakistan på USA:s begäran för att lansera attacker mot heliga krigare. Liksom Musharraf kommer hon också bli ett mål för våra angrepp.”

Det finns ingen tvekan om att Benazir Bhuttos återkomst sponsrades av USA. General Musharraf har öppet erkänt USA:s roll i förhandlingarna kring Bhuttos hemkomst.

Allt startade när general Musharrafs popularitet sjönk drastiskt till följd av en massrörelse som tog Pakistan i besittning i somras. Hans blodiga hantering av de nu världskända händelserna vid Röda moskén i provinshuvudstaden Islamabad, förvärrade den negativa trenden ytterligare.

I kölvattnet av historien med Röda moskén hämnades talibaner och talibanvänliga krafter i Pakistan med självmordsattacker på militära anläggningar på nästan daglig basis. Under några få veckor var talibanerna herren på täppan i Pakistan. Militären verkade hjälplös medan en extremt impopulär Musharraf varken kunde kontrollera “kriget mot terrorn” eller det egna landet. Som vanligt blandade sig Vita Huset i. Musharraf tvingades till samarbete med Benazir Bhutto – som han tidigare kallat en korrupt politiker som aldrig skulle få återvända till landet så länge han satt vid makten.

Massivt socialt stöd

USA:s plan var att foga samman Bhutto och Musharraf, för att på så vis kunna dra nytta av hennes massiva sociala stöd och därmed minimera de framvällande antiamerikanska känslorna i Pakistan. Samtidigt kunde man använda Musharrafs militära makt för att kuva talibanerna som helt hade tagit över de halvautonoma områdena kallade Tribal Areas, samt vissa distrikt mot gränsen till Afghanistan, (där sharialagar har fått regionen att likna Kabul under talibaneran: utbildning för flickor är förbjuden, män är beordrade att odla skägg, och man har offentliga hängningar av ”USA-spioner”, äktenskapsförbrytare, etc).

När Benazir Bhutto anlände, kom även en brittisk minister, Lord Malloch-Brown, till Pakistan för att diskutera en framtida västvänlig regering i Islamabad. Dagen före ringde det brittiske vicesändebudet i Karachi, Hamish Daniel, till guvenören i Sindhprovinsen, Ishratul Edab, för att försäkra sig om att Bhuttos hemkomst fick ett protokollsenligt mottagande.

Ironiskt nog var det samma Benazir Bhutto som var spärrad från EU-institutioner på grund av anklagelser om korruption. Det är å andra sidan inget nytt med det. Regeringar i väst har länge daltat med skumma figurer i sina försök att organisera världen enligt sina intressen. Washington och deras allierade hoppas få en västvänlig regering i Pakistan efter parlamentsvalen i januari nästa år, med Musharraf som president och Bhutto som premiärminister.

Planen sattes i verket i början av oktober med förkunnandet av en nationell försoningsförordning. Under denna förordning släpptes alla åtal mot nuvarande eller forna makthavare som blivit beskyllda för korruption (däribland Benazir Bhutto som en av de mest framträdande). I gengäld hjälpte Bhutto till att få Musharraf återvald som president. I Pakistan röstas presidenten fram av nationella och provinsiella parlament.

Stort mediauppbåd

Trots att Benazir-Musharraf-affären inte blev populär i Pakistan (enligt undersökningar förlorade hon i popularitet i oktober jämfört med maj samma år), togs hon ändå emot av en oväntat stor folksamling i Karachi.

Det finns många förklaringar till denna folkmassa som genererade stort mediauppbåd, både lokalt och globalt. “Hjälten välkomnas” skanderade CNN, “Benazir togs emot som en drottning”, kommenterade SvT. En annars Benazirfientlig elektronisk tidning i Pakistan blev hänförd av hennes enorma mottagande vid Karachis flygplats, och gick upp i extas över vidden av massmobiliseringen. Jämförelser gjordes med miljonsamlingen hon mottogs av i Lahore, när hon återvände från exil 1986. “En miljon mötte mig 1986. Två miljoner idag”, hävdade Benazir själv på en pakistansk tevekanal när hon lämnade flygplatsen i Karachi. Nyhetsbyrån Reuters trodde snarare att det var en kvarts miljon, medan AP satte siffran kring hundra tusen.

Hennes andra återvändande kunde dock inte jämföras med det första 1986. Vid hennes ankomst i Lahore den gången, reciterade hon och odödliggjorde en dikt publicerad i vänstertidningen Jeddojuhd: Main baghi hoon, Main baghi hoon (”Jag är en rebell. Jag är en rebell.”) Som svar skanderade miljonpublikshavet tillbaka: Benazir aai hej, Inqlab lai hej (”Benazir har kommit tillbaka med revolutionen”).

Hennes återkomst 1986 entusiasmerade Pakistan. Men optimismen föll kraftigt då hon kom till makten och miljontals arbetare blev desillusionerade av hennes USA-vänliga, nyliberala antiarbetarklasspolitik, i kombination med korruption. Hennes make, Asif Ali Zardari, blev snart känd som Herr Tio Procent då han misstänktes för att ta tio procent i mutor för alla statliga finanskontrakt. Hon togs ifrån makten 1990 under militäriska påtryckningar men återvände 1993. Hennes andra omgång vid makten var ännu mer frustrerande. I det allmänna valet 1997 gjorde hennes PPP (Pakistans Peoples Party) en snöplig förlust. I hela Pakistan fick PPP bara 19 platser i den nationella församlingen, som har 250 platser.

Popularitet upp och ned

Men i valet 2002 hade PPP växt och blivit det största partiet medan Benazir Bhutto fortfarande var utomlands i exil. PPP:s väljare återvände till Bhutto eftersom de vägrade rösta på endera den islamistiska alliansen MMA, eller pro-militära Muslim League.

PPP, som grundades 1967, har en historia av att kämpa mot militäriska diktaturer. Dess arbetare gjorde heroiska uppoffringar särskilt under 1980-talet, då general Zia styrde Pakistan med järnhand. Trots att Bhutto hade välkomnat Musharrafs införande av krigslagar 1999 i tron att hon skulle återvända till makten, var hon tvungen att vända sig mot det senare eftersom Musharraf vägrade ha med henne att göra.

Under alla dessa år har hennes popularitet gått upp och ned. Hennes stöd till USA-kriget i Irak och Afghanistan är vida fördömt i Pakistan och där står hon i skarp kontrast till sin far. Hennes far, tillika grundaren av PPP, Zulfiqar Ali Bhutto, förblir en ikon för sin antiamerikanska utrikespolitik som han förde som Pakistans premiärminister 1972-77. En CIA-uppbackad militärkupp drev honom från makten och 1979 hängdes han. Han dog martyrdöden och erhöll nästan helgonstatus – särskilt i sin hemtrakt i Sindhprovinsen – efter hängningen i Pakistan.

Helgonlik ikonstatus

Zulfiqar Ali Bhuttos helgonlika ikonstatus var också en av anledningarna till att folk samlades i hundratusental den 18 oktober i år. Benazir Bhutto visste att hon skulle kunna dra mycket folk i Sindh och landade därför i Karachi, Sindhprovinsens huvudstad, såväl som landets största stad. De icke-religiösa PPP-arbetarna hade också på sistone känt sig isolerade när den religiösa högern växt sig allt starkare under de senaste fem åren. Dessa politikhungriga PPP-arbetare försökte få Benazir Bhutto att sätta stopp för deras isolering, påtvingad genom samarbetet mellan mullorna och militären.

Och som vanligt spelade pengar en stor roll. Stora summor strömmade in från resten av landet till mottagningen i Karachi. ”Det var en tre-miljarder-rupies-mottagning” (316 miljoner svenska kronor), rapporterade landets största dagstidning på urdu, Jang. Men på dagen av hennes ankomst ropade PPP-arbetare halvhjärtat: ”Bort med Musharraf” för att markera sitt harmlösa missnöje med affären.

Attackerna på folksamlingen som mötte Bhutto har chockat Pakistan. Självmordsattacken ses som en varningssignal till alla demokratiska krafter och en attack på civila rättigheter, och rätten till föreningsliv och möten. Det var ett försök att skrämma människor som kämpar mot militarism och religiös fundamentalism. Men medan Benazir Bhutto har skyllt på islamister inom den militära underrättelsetjänsten (och därmed rentvått Musharraf), ligger rötterna till det grymma självmordsuppdraget som slog till på hennes Karachimöte någon annanstans.

Det är USA- och Nato-styrkorna i Afghanistan och Irak som skapar frustration och ilska. Bombningarna av Röda moskén i juli i år och ett ökat antal bombattacker på Tribal Areas i Pakistan (sannolikt gömställe för bin Laden, enligt mediarapporterna) där hundratals människor har fått sätta livet till, har resulterat i stor ilska bland de unga. Många av dem har valt att genomföra självmordsattacker som hämnd. Självmordsattackerna är en missberäkning. De religiösa fundamentalisterna ser självmordsattacker som det enda sättet att lära imperialisterna en läxa. Men istället för att driva tillbaka USA, har självmordsattackerna ökat aggressionen.

Mer repression

Imperialistkrafterna och deras pakistanska samarbetspartners (oavsett Bhutto eller Musharraf) kommer inte tystas av dessa självmordsattacker. Tvärtom kommer mer repressiva lagar och förordningar på civila friheter att läggas på vanliga medborgare i Pakistan. Öppna möten och folksamlingar har redan blivit förbjudna i Punjabprovinsen under förevändning av lag och ordning efter Karachihändelserna. Under tiden, den 24 oktober, deklarerade Bhutto att hon själv aldrig kommer att organisera öppna möten mer, inte ens under sina valkampanjer. Förtrycket kommer ytterligare att försvaga de progressiva krafterna och civilsamhället, medan fundamentalister kommer att gynnas av den påföljande frustrationen, som i sin tur kommer leda till fler självmordsattacker.

Karachiolyckan är bara ännu ett exempel på tillbakagång, ännu en berättelse där lärlingen vänder sig mot trollkarlen. Det är sant att talibanernas fader är den pakistanska militären. Men Benazir Bhutto har spelat rollen som barnmorska, om inte Moder, i befruktningen och födelsen av talibanismen. Talibanerna både i Pakistan och Afghanistan lanserades, uppfostrades, beskyddades, finansierades och beväpnades av pakistansk militär. Och det var under Benazir Bhuttos andra period som talibanerna lanserades i Kabul. Hon försvarar till denna dag sitt beslut att sända talibanerna till Kabul. Och Bhuttos dåvarande inrikesminister, Naseerullah Babur (som brukade kalla talibanerna för sina ”grabbar”), försvarar fortfarande beslutet att sända talibanerna till Kabul med att Pakistan på det viset omintetgjorde ett internt hot. Det ska heller inte glömmas bort att allt detta gjordes med USA:s och Saudiarabiens välsignelse.

Talibanerna lösgjorde sig gradvis ur all kontroll när förhållandet ändrades mellan de religiösa fundamentalisterna i Pakistan och den pakistanska militären under pressen från USA i kölvattnet av 11 september, då militären tvingades ge upp sitt stöd för talibanerna. Den gamla nära relationen mellan de två har resulterat i att den religiösa fundamentalismen i Pakistan har växt. De religiösa fundamentalistkrafterna har styrt regeringen i North West Frontier Province de senaste fem åren och är samarbetspartners i Balochistanprovinsen. Den officiella oppositionsledaren i de utgående parlamentet var en mulla från MMA, en allians av religiösa krafter. Tillsammans fick de religiösa krafterna 15 procent av rösterna i det allmänna (och korrumperade) valet 2002. Incidenter som attacken på Röda moskén har definitivt hjälpt de religiösa krafterna att förstärka sin del av röster och sympatier.

Problemet ligger i att varken Musharrafs USA-stödda militärjunta eller de religiösa fundamentalisterna har något intresse av att bygga ett säkert och demokratiskt Pakistan. Den kampen måste tas upp av de progressiva krafterna i landet – vilka de är återkommer vi till.

Läs också:
Benazir Bhutto är ingen förbättring
Kvinnoeliten
Politiska islams uppkomst
Pakistans dystraste och mest optimistiska tid

Och kanske lite artiklar skrivna av vänstern i Pakistan:
The remaking of the movement
Bhutto meets with marxists and other civil society leaders

Intressant?
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, AB1, AB2, DN1, DN2, DN3
Andra bloggar om: Pakistan, Benazir Bhutto, USA, Musharraf, Talibaner, Ali Bhutto, Politik

Stanna upp! Tänk på Jesusbarnet!

Om man inte är beredd att avsäga sig all kontakt med den moderna världen, måste man konsumera. Samhället är liksom uppbyggt så. Och det skapar slitningar inom medvetna välvilliga själar, som inte vill konsumera men som tvingas göra det för att överleva och leva ett någorlunda samtidsanpassat liv.

Om man inte är beredd att avsäga sig all kontakt med den moderna världen, måste man konsumera. Samhället är liksom uppbyggt så. Och det skapar slitningar inom medvetna välvilliga själar, som inte vill konsumera men som tvingas göra det för att överleva och leva ett någorlunda samtidsanpassat liv. Men det är förstås skillnad på nödvändig konsumtion och överdådskonsumtion. Problemet ligger i det senare. Det är det som sliter på jordens resurser och förslavar människor i tillväxtens namn. Det är det som ska ”forma våra identiteter och avgöra vilka vi är, eller kanske snarare, hur mycket vi är värda i den här världen. Shopping har blivit en livsstil och ett normalt sätt att förhålla sig till livet. Konsumtionen är vad som knyter ihop och strukturerar våra liv.

Vi är många som finner den kapitalistiska konsumtionshetsen motbjudande och helst vill slippa den helt. Men det är svårt, om inte omöjligt, att undkomma. Vad gör väl en Ingen reklam, tack-lapp på dörren när reklambladen ligger inbladade i dagstidningen, de fyller ens mailbox eller kommer som sms?

Varje dag dimper det ner ett gäng ”oslagbara erbjudande” i brevlådan riktat direkt till mig. När jag öppnar – enbart för att separera papperna från den omslutande plasten – faller alltid en pappershög ut på minst 10 blad med skrikande erbjudanden: 30% rabatt! 50% rabatt! 70% rabatt! Snabblån! Autogiro! Premie! Bäddset! Chokladkaka!

Man tackar. Konsumtionssamhället stannar inte utanför dörren. Det finns tillgängligt hela tiden överallt och ger oss möjligheten att shoppa över våra tillgångar, både miljömässigt och ekonomiskt. Klimathotet har aldrig varit så klart akut och det sista vi behöver är att köpa mer saker. Men lik förbannat kommer årets julhandel slå rekord mot förra årets julhandel, som slog rekord mot förrförra årets julhandel och så vidare… Och folk kommer att ha skuldsatt sig upp över öronen för att lyckas med det. De flesta förstår att det är knas, men än så länge leder Profittänket.

Något som illustrerar ambivalensen är Svenska Dagbladets helgbilaga Magasinet, där den lama ledaren om köphets i sista stycket vill uppmana alla att stanna upp en stund och tänka på Jesusbarnet (!) och ”varför vi egentligen firar jul”. Det ironiska är bara att resten av Magasinet uteslutande ägnas åt hysterisk prylpornografi: sida upp och sida ner med ett frossande i dyra inredningsgrejer som ingen jävel behöver och som bara de rikaste har råd med.

Ställningen konsumtionshets – konsumtionskritik: 1-0.
Och förresten, vad har Jesusbarnet med något att göra? Den store guden heter Mammon och är en mycket hetare trend idag än den där originalguden. (Kristendom är SÅ förra säsongen.)

Starkare röster hördes i helgen då det var Internationella klimatdagen. I Stockholm löpte ett peppat demonstrationståg genom de stråk där det behövdes som mest – de största shoppingdistrikten och de tätast trafikerade innerstadsgatorna – med rungande ramsor om att sluta konsumera och börja demonstrera. Men stadsjeeparna vevade upp sina rutor och julshopparna gled stilla förbi. Några fotade förstrött demonstrationståget med sin mobilkamera, som om det var självaste Macy’s julparad som passerade.

Men den kapitalistiska organisationen Svenskt näringsliv verkar rädda att konsumtionsmotståndet vinner för mycket mark. Deras nya julkampanj består av ett antal texter som i sagoform raljerar över konsumtionskritik och anställningsskydd. På en helsida i Dagens Nyheter berättas Sagan om gumman som hade för lite om en kärring som lyssnat för mycket på arga kulturtanter och minskat på shoppingen. Till följd får hon en skittrist jul, och den fattiga u-landsarbetaren mister sitt jobb. Se där, en sedelärande nyliberal sanning med morgonkaffet.

Man undrar stilla om det finns andra sätt som gumman kunde få en trevlig jul på och ytterligare andra sätt för henne att stödja och stärka världens fattiga? Jag är säker på att den lilla gumman har saker så hon klarar sig. Nej, inte i denna fantasiskapelse från Svenskt näringsliv. Ty i deras sagovärld är västvärldens lyxkonsumtion universallösningen på allt från personlig lycka till solidaritet med tredje världen och den slutgiltiga boten för världens fattigdom och miljöförstöring (fråga mig inte hur, men de får ihop det på något sätt.)
Det verkar inte finnas någon gräns för dessa penninggalningar. För dem kommer det aldrig finnas någon tillräcklighet i producera-konsumera-maximera-karusellen. Men faktum är att vi har inga mer materiella behov att fylla. Det är nogshoppat nu. Vi måste ge oss, om inte för Jesusbarnet, så för Jorden. Eller bara för att störa Svenskt näringsliv.

Katarina Wikström

I media om jul: SVD1, DN1, DN2, DN3, AB1, SVD2, AB2, AB3
Bloggat om jul: Alliansfritt Sverige, Utsikt från höjden,
Statsministerns julbudskap och Svenssons reaktion på det.
Jul i Betlehem
Andra bloggar om: Jul, Julkommers, Shopping, Religion, Jesus, Julfirande, Julhandel, Svenskt Näringsliv, Politik, Samhälle

I Karl Bertil Jonssons anda?

Snart är det jul. Oavsett vad vi tror på, eller vilka traditioner vi upprätthåller, är en sak klar: det känns som mycket länge sedan ”den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse”. Citatet är från sagan om Karl Bertil Jonsson som SVT visar på julafton.

Snart är det jul. Oavsett vad vi tror på, eller vilka traditioner vi upprätthåller, är en sak klar: det känns som mycket länge sedan ”den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse”. Citatet är från sagan om Karl Bertil Jonsson som SVT visar på julafton.

För barnet från Betlehem är sedan länge undanskuffat av Mammon. Julhandeln väntas slå nya rekord. I år beräknar Handelns Utredningsinstitut (HUI) att det kommer julhandlas för 62 miljarder kronor.

Kapitalismens konsumtionshysteri är förvisso avskyvärd. Inte bara för att resursslöseriet mer än någonsin hotar möjligheterna att rädda vår planet. Utan också för att det ställer frågor om vilket sorts samhälle vi vill ha. Ett där de som har jobb drivs allt hårdare för att nå lyckan i form av en ännu häftigare mobiltelefon? Eller ett där vi har tid med varandra, tid att själva göra saker, tid att vara aktiva och skapande?

HUI har också kommit fram till hur mycket vi julhandlar för per person: 6 800 kr. Även dessa siffror är chockerande. En familj på fyra personer skulle alltså julhandla för ca 27 000! Det är nog väldigt många av oss som inte riktigt känner igen oss i denna statistik. För även om många luras att handla för mer än de har råd, så vet vi att de flesta inte har dessa möjligheter. Tillgångarna är mycket ojämnt fördelade.

Och det har länge blivit värre, vilket vi socialister påpekat. Nu får vi det bekräftat igen: Institutet för Näringslivsforskning höll nyligen ett seminarium på temat ”De rika drar ifrån”. Nationalekonomerna Waldenström och Roine har gjort en kartläggning av den svenska förmögenhetskoncentrationens utveckling under de senaste 130 åren. Enligt studien minskade denna under större delen av 1900-talet. Men kring 1980 vände det, och klyftorna ökade igen.

Dessa uppgifter är dock inte nya. Det som skiljer från till exempel uppgifter från SCB är att klyftorna är mycket större än vad man trott. SCB:s statistik har nämligen bortsett från de mycket stora tillgångar som de rika har utomlands. Om man räknar in ägandet utomlands, säger den rikaste procenten av befolkningen 32 procent av all förmögenhet. Om man dessutom räknar in de svenskar som bor utomlands, som IKEA-Kamprad, visar det sig att en procent äger nästan 40 procent!

I andra ändan av pyramiden befinner sig de 30 procent av svenskarna som inte har någon förmögenhet alls eller som har nettoskulder. Och om man bortser från bostaden har 80 procent inga reserver alls.

För Timbrohögern eller Stefan Fölster på Svenskt Näringsliv är denna utveckling inte något som rubbar deras världsbild. De menar fortfarande att huvudproblemet är de höga skatterna som gör att låginkomsttagare inte kan spara mer. Så många företagare som möjligt, är i korthet deras svar. Att de flesta inte kan bli kapitalister, och att detta inte på något sätt ingriper i de vansinniga jätteförmögenheternas koncentration till några få, bekymrar knappast högern.

Eftersom socialdemokratins ledning suttit i regeringsställning under större delen av perioden efter 1980 står den i praktiken svarslös. Man skyller på borgarna eller på globaliseringen. LO, som mer har låtit sig ledas av socialdemokratins ledning än av de egna medlemmarnas behov, har inte heller kunnat motverka utvecklingen. Vänsterpartiet har genom sin funktion som stödparti medverkat till privatiseringar och nedskärningar av offentlig verksamhet, och därmed också bidragit till den negativa utvecklingen.

Att utjämna förmögenhetsskillnader är inte längre möjligt genom samarbete med storkapitalet. Den perioden är sedan länge förbi. Det är bara de krafter som vågar driva en politik för konfrontation med kapitalet som kan bidra till detta. Det handlar om kamp för kraftigt skärpta skatter på förmögenheter och skyhöga löner, demokratisk kontroll över finansväsendet och förstatligande av storbanker och storföretag. En sådan politik kräver framför allt en enorm aktivering av det stora folkflertal som varit förlorare sedan 1980-talet.

I det korta perspektivet fram till jul får vi kanske önska oss en hel massa Karl Bertil Jonsson som fortsätter Robin Hoods ädla värv.

Intressant?
Borgarmedia: E24, DN1, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN2
Andra bloggar om: Shopping, Julhandel, Stefan Fölster, Karl Bertil Jonsson, Robin Hood, Moderaterna, Socialdemokraterna, Borgarregeringen, Alliansen, Regeringen, Svenskt Näringsliv, Timbro, Timbrohögern, Förmögenhet, Klasskillnader, Politik, Samhälle

Tsar Putins Ryssland

”Han fick åtminstone ha med sig ett schackspel i arresten”, yttrandet fälldes av en anhängare till den förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov relativt nybildade organisation, Ett annat Ryssland.

I Ryssland har schackspelet djupa traditioner och är något av en nationalsport. Att makten under Putin i sex dagar under valkampanjen höll Kasparov i fängsligt förvar är en avspegling av att Putin håller på att dra åt tumskruvarna ytterligare runt den redan bräckliga ryska demokratin, och ifråga om att utmana känslor i folkdjupet ungefär som om Fredrik Reinfeldt tvingat Gunde Svan att skaka galler efter att denne exempelvis varit med och bildat ett nytt Miljöparti.

Att Putins Parti, Enade Ryssland, i det nyligen avgjorda valet till den ryska riksdagen – duman – erhöll hela 64 procent var dock inte särskilt förvånande:
Dels handlar det om att Putin åtnjuter en viss mått av popularitet i de breda folklagren, framför allt på grund av den starka ekonomiska utvecklingen under senare år. Mellan 1989 och 1998 reducerades Rysslands BNP med 45 procent, en i modern tid nästintill exempellös tillbakagång. Efter Bresjnevtidens stagnation och Gorbatjovvårens tillbakagång hamnade den ryska ekonomin med Jeltsin vid rodret i fritt fall. Statliga bolag dumpades bort för spottstyvrar till hugade spekulanter.

Många av maktens byråkrater bytte skjorta och blev stenrika borgare i denna tid av gangsterkapitalism, begreppet oligark föddes och Ryssland kopplades till globaliseringen som en simpel underhuggare. Alla sociala välståndsindikatorer pekade brant neråt, bland annat sjönk medellivslängden för män från 67 till 59 år.

Surfande på ett högt oljepris har Putin under sin regeringstid lyckats vända den här trenden. Tillväxten i ekonomin har efter millennieskiftet hela tiden varit hög. För den genomsnittlige Petrov har Putin blivit lite av en garant för att åtminstone lönen betalas ut och att det finns mat på bordet, detta trots att klassklyftorna fortsatt att växa.

Idag är Moskva, bortsett från New York, den stad i världen som har flest dollarmiljardärer per antal invånare. Inkomstskillnaden mellan de rikaste och fattigaste tio procenten av befolkningen har ökat från 4 mot ett 1990 till 14 mot ett idag. och en fjärdedel av befolkningen beräknas leva i fattigdom.

Dessutom är det svårt att skönja något reellt alternativ till Putins politik. Kommunistpartiet har, från att under Jeltsins tid åtminstone stått för någon form av vänsterkritik, kastat allt det röda överbord och tävlar nu med Putin i nationalism. Man har också på ett otäckt sätt börjat spela på främlingsfientliga stämningar i det ryska samhället. Förra året bjöd man exempelvis in det närmast fascistiska Rörelsen mot illegal invandring till sitt första majfirande.

Förutom Putins Enade Ryssland och Kommunistpartiet var det endast Zjirinovskijs högerextrema Liberaldemokraterna och Putinpendangen Ett rättvisare Ryssland som klarade 7 procentsspärren. De rent nyliberala krafterna, som dominerade under Jeltsineran - i form av Högerkrafternas union och Jabloko – fick endast 1-2 procent av rösterna och verkar för överskådlig framtid vara fullständigt komprometterade av sitt ansvar för 1990-talets kaosekonomi.

Därtill har Putin skaffat sig ett allt fastare grepp över medierna. Under valrörelsen fick alla de andra partierna tillsammans bara en bråkdel av Enade Rysslands tid i den statliga televisionen, och de stora tidningsdrakarna är alla Putins pålitliga ja-sägare. Att vara kritisk journalist i Putins Ryssland är överhuvudtaget förenat med stora faror. Det finns fler än Anna Politkovskaja vars livsbana ändats med ett skott i pannan.

I dagens Ryssland framlever radikala socialistiska krafter sin tid i trånga källarutrymmen. Även vi som var det sovjetiska systemets skarpaste vänsterkritiker underskattade nog stalinismens enormt destruktiva kraft, att allt som luktade socialism för lång tid framåt i så hög grad skulle misskrediteras. Att den ryska arbetarklass som genomförde världshistoriens första socialistiska revolution passivt besåg kapitalismens återupprättande överraskade även oss.

Djupt ner i den ryska folksjälen vilar dock säkerligen fortfarande en upprorsande. Det ökade antalet strejker på multinationella företag är också förhoppningsvis något mer än isolerade stormsvalor.

Andra bloggar om: Ryssland, Putin, Moskva, Politik
——————————————————–
Alliansfritt Sverige om utförsäljningar, Svensson om Palestina, LOKE om protester mot regeringen

Masslinje eller upplopp?

(Denna ledare publicerades 14 juni 2006 i Internationalen. Nu återpublicerar vi den här: en del saker stämmer inte riktigt in på vad som händer/hänt i Salem idag, men slutsatserna gör det)

”Massorna” – bara ordet låter som en pust från historiens källare. När 1900-talets världskrig militariserade politiken försvann individen. Medan de rika fruktade ”den råa massan” försökte socialister mobilisera ”massorna”. Många övergrepp skedde när individualitet och olikhet tänktes bort. Ändå kan en av de svåraste bristerna hos dagens radikala vänster summeras i just bristen på ”masslinje”.

I dagarna har vi fått oroväckande illustrationer på det. Återigen har nazister demonstrerat på huvudstadens gator, många i full uniform. Det har inte handlat om några tiotal, utan i siffror som kretsar kring tusen. En obetydlig politisk marginal? Visst. Men en dolkspets av något annat. Aftonbladets opinionsmätning ”Ungt val” lämnar visserligen fältet fritt för politisk manipulation från den organisation som verkligen satsar. Men underlaget på över hundratusen kan inte nonchaleras. Uppenbarligen ser många en opinionsyttring för rasistpartier som ett sätt att chocka etablissemanget. En gång i tiden skulle chocken istället kommit från vänster. Det är klyftan mellan politikerorden om välstånd och mångas vardag av social nedrustning och arbetslöshet som ger utslag. Och de radikala vänsterkrafternas oförmåga att kanalisera reaktionerna.

Medan den etablerade politiken blivit beroende av stora företag och byråkratier har den radikala vänstern blivit alltmer individualiserad och isolerad. Detta får återverkningar på sättet att agera: försvar av arbetsrätten blir till krossade fönsterrutor, antikapitalism till snatteri. Samtidigt har mediekulturens tempo och dramatik bidragit till en mentalitet som värdesätter det omedelbara. När då de gamla politiska formerna präglade av manligt broderskap i toppstyrda pappersorganisationer inte längre lockar, dras några till anarkismens ”direkt aktion” med omedelbar effekt i massmedia.

Upplopp i samband med gatufester och politiska protester har blivit ett radikalt mönster på flera håll som inte enbart utgår ifrån en försvarsreaktion mot polisiärt våld. Även om övergrepp från polisens sida ofta spelar en utlösande provokativ roll – som vid antirasistiska protester – finns det politiska val. När massmedia låter en krossad ruta sälja mer än tusen aktivisttimmar är det emellertid lätt gjort att glömma en grundläggande erfarenhet:

Utan att befolkningens stora grupper – lönearbetare och arbetslösa, unga och äldre, ja hela den nutida arbetarklass som förlorar på kapitalismen – börjar försvara sig gemensamt, kommer ingen förändring åt det bättre att ske.

Småkravaller och katt- och råttalek med polisen utgör inget bekymmer för den rådande ordningen. Tvärtom förpassas de stora massor som skulle kunna göra skillnad effektivt till åskådarplats. Ja, många drivs att ta avstånd från aktioner på grund av deras form, inte deras innehåll. Just de människor som måste vinnas, som måste övertygas om att våga tala för sin sak och ta sina första politiska steg hålls borta.

Den fantastiska idén om en antikapitalistisk folkfest i stadskärnan blir allt mindre ”folklig”, och ”festlig”, i takt med att våldet trappas upp. De antifascistiska gruppernas berättigade självförsvar fokuserar så hårt på konfrontationen att kampen mot nazismen reduceras till smågrupper. Detta motverkar ytterst sitt syfte.

Den energi och vilja, ja det mod som många visar prov på i försök att fysiskt stå emot orättvisorna får inte kastas bort. Det måste istället omvandlas till livslång uthållighet och seg strävan att – jo, just det – ”vinna massorna!” Det gamla politiska språkets ”masslinje” är svaret på den onda cirkeln. Men inte i form av det allsmäktiga ”partiet” som undervisar de ”omedvetna massorna” om deras ”objektiva behov”. Utan som outtröttligt arbete på att återuppbygga självförtroende, solidaritet och organisation bland alla dem som berövats tron på sin egen förmåga att påverka samhället. Att på arbetsplatser och i bostadsområden, bland arbetslösa och nedskärningsdrabbade, bemöta argument och ta de första stegen till kollektivt motstånd kräver tusentals och åter tusentals arbetstimmar.

Det kräver en okuvlighet som inte tröttnar på grund av medias ointresse eller bristen på knalleffekter. Om vi kan styra vår energi till den uppgiften har vi chans att bidra till en ny kraftsamling av vår tids arbetarklass och bryta tillbakagången. Då kan vi också utmana ett orättfärdigt samhällsystem, istället för endast dess betjänter och symboler.

Intressant?

I media: DN, SVD, SVD2, AB
Andra bloggar om: Salem, Brand, Kravall, Demonstration, Antirasism, Antifascism, NMR, Nätverket mot Rasism, Nazism, Rasism, Högerextremism, Politik, Samhälle, Anarkism

Kamp mot högern – Kamp mot extremhögern!

På lördag samlas återigen olika nazistiska grupperingar i Salem utanför Stockholm. Manifestationen har blivit en tradition på samma sätt som 30 november på 90-talet en gång var. En dag som allt mobiliserande krut läggs på, för att inför sig själva och sympatisörer visa upp en enad och stark rörelse. Problemet för nazisterna är dock att det inte går särskilt bra för dem. Det går knappt alls. Från att samla ett par tusen har deltagarantalet sjunkit drastiskt.

Gång på gång har nazisterna under det senaste året råkat ut för fysiska nederlag när de försökt sprida sin hatpropaganda. Militanta antifascister har i landets större städer bokstavligen sopat mattan med de ”ariska krigarna”. Det har blivit regel – snarare än undantag – att fascisterna i Nationalsocialistisk front, Nationaldemokraterna eller Svenska Motståndsrörelsen fått springa gatlopp och ta hjälp av polisen för att freda sig. Ännu en generation unga svenska socialister har i mångt och mycket stöpts i samma form: gatukampens, blockadens och antifascismens. Kampsport har blivit ett sätt att förbereda sig för politisk förändring.

Det råder ingen tvekan om att denna generation gjort stora insatser för att hålla tillbaka nazismen i Sverige, och inte minst skydda fredliga demonstrationer från att attackeras. En av nazismens grundpelare är föraktet för det svaga, och hyllandet av den överlägsna ariska rasen. När presumtiva anhängare till nazisterna ser dem få stryk och gång efter annan hindras i sin verksamhet – då är de inte lika intressanta längre. Kampen mot nazismen måste vinnas på gatan.

Men den militanta antifascismen har också börjat leva sitt eget liv. Som en av aktivisterna nyligen kommenterade efter att man i Lund framgångsrikt hindrat nazisterna 30 november: ”Vi lurar oss själva att tro att vi behöver nazisterna för att kunna mobilisera de här människorna. Det är nästan som om folk vill ha en tydlig fiende så att de kan gå igång på det och måla upp bilden av oss som hjältar som bekämpar dessa totalt onda personer.” Antifascismen har blivit ett eget tema att mobilisera kring, med en egen grupp aktivister; kampen för social rättvisa kommer i andra hand.

Man riskerar då att glömma bort det som man är satt att försvara, och dessutom missa de strider som är betydligt större. Arbetet med att bygga upp en slagkraftig klassrörelse som förenar både unga och gamla får många gånger stå tillbaka för attacker mot – och kartläggning av – gatufienden. Samtidigt kan en alltför hög grad av militans verka avskräckande på folk som är nog så goda antifascister, men som skräms bort av våldsanvändningen.

Parallellt med att nazismen hejdats på gatorna har slipsfascisterna i Sverigedemokraterna skapat sig ett guldläge inför nästa riksdagsval med mängder av kommunfullmäktigeplatser och miljoner i partistöd. Borgarna i regeringen är i full färd med att försvaga arbetarklassen och privatisera samhället än mer, och om de tillåts göra detta ännu en mandatperiod kommer också grogrunden för fascismen att växa sig större. Man frestas att tänka på den gamle makedonske kung Pyrrhus som efter att ha besegrat romarna sa: ”En sådan seger till och jag är förlorad.” De militanta antifascisterna segrar på gatan, men förlorar kampen om arbetarklassen.

På lördag kommer förhoppningsvis nazisterna i Salem att vara färre än någonsin. De har stadigt minskat i antal på denna dag, och deras interna käbbel verkar än en gång ha förstört för dem. Kan vi inte lova varandra att ta oss dit för att ge deras årliga ockupation av Salem en sista spik i kistan? Och när det är gjort, då möts vi igen, och gör upp handfasta planer för hur vi bygger en arbetarrörelse som kan växa sig så pass stark att den inte bara lyckas marginalisera högerextremismen, utan allt vad både högerpolitik och slipsfascism heter. Och då är det inte kampsportskunskaper som är det centrala.

Till dess gäller alltså:
Agera tillsammans!
Kamp mot högern – Kamp mot extremhögern!
Tid: Lördag 8 december, 12.00
Plats: Salem centrum

Bloggat: Mullvaden, Slutstadium, Svensson, Trotten
Borgarmedia: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD.
Andra bloggar om: Salem, Demonstration, Antirasism, Antifascism, NMR, Nätverket mot Rasism, Nazism, Rasism, Högerextremism, Politik, Samhälle

Ungdomens älskade skräplitteratur

Som barn läste jag massor med böcker. Jag njöt av att alltid ha en bok på gång och dessutom gav det pluspoäng i vuxenvärlden. Bokmalar ansågs smarta och predestinerade att komma någon vart här i livet. So far so good. Problemet var bara att det jag läste – sina hårda pärmar och löpande brödtext till trots – inte kunde klassificeras som ”litteratur”. Det var helt enkelt inte tillräckligt fin litteratur. Det var så kallade skräpböcker, en barnens version av den billiga och föraktade kiosklitteraturen.

Det handlade om B.Wahlströms ungdomsböcker. Jag älskade de populära bokserierna och de ringlade i rader av röda ryggar i mitt flickrums hyllor. Jag läste min mammas generations serier som Lotta (med titlar som Lotta går till sjöss och Toppen Lotta!) och den om Fröken Sprakfåle. (Vi fem och Biggles och andra böcker med gröna ryggar var för pojkar och undveks därför så gott det gick, men slank ner emellanåt.) Och sen var det Kitty förstås, privatdetektiven. I varje ny bok löste den självständiga och tuffa Kitty ett nytt mystiskt fall. Det var alltid skitspännande i all sin förutsägbarhet. Varje historia börjar bra men får snart en förfärlig vänding då Kitty hamnar i mitt i en halsbrytande härva av mystik, lögner och brott. Men man visste alltid att hon kommer klara sig ur det på det mest fantastiska sätt, överlista ondskan och bli stadens hjälte på köpet.

Min absoluta favoritserie med ungdomsböcker var Tvillingarna som handlade om de kaliforniska medelklassflickorna Jessica och Elizabeth i Sweet Valley. De var enäggstvillingar, lika på utsidan men olika på insidan. De var overkligt lyckade, att läsa om dem var som att leka med Barbie i bokform. Jessica var den ansvarslösa charmiga, Elisabeth var den lugna seriösa. Detaljerad utseendebeskrivning gavs i varje fristående bok: de var 172 cm långa, slanka med långt blont hår och blågröna ögon, och precis så söta man önskade att man själv vore. Det stod också uttryckligen att tvillingarna aldrig haft tillstymmelsen till acne, vilket kittlade till av både tillfredställelse och beundran hos den blankhyande och kroppsligt obekväma unga läsaren. Deras pappa är advokat och deras mamma är inredningsarkitekt. Mamman är så ung och vacker att hon ofta tas för tvillingarnas storasyster, och deras två år äldre bror är en kopia av deras stilige far.

Inte tänkte jag på då att det var en hägrande dröm om framgång, pengar, yta och överklass som lades upp framför mig. Det här var som en par fiktiva Paris Hilton-figurer som lockade mig med det ouppnåeliga och perfekta. De vuxna fattade skräpnivån på den här typen av böcker. Likt en ungdomsböckernas apartheid utestängdes Tvillingarna från biblioteken. Det var det yttersta beviset på dess vedervärdighet. ”Sådana böcker tillhandahåller vi inte här.” Välmenande, pedagogiska vuxna som lärare, föräldrar och bibliotekarier lät mig förstå varför – och det var sant och ingen hemlighet – nämligen att författaren Francine Pascal bara var upphovskvinna till figurerna, men egentligen inte skrev böckerna själv. Det hade hon ett stall av spökskrivare som gjorde: fusk som inte skulle tolereras. Det var massproducerat och med dålig kvalitet – på serietidningarnas nivå! Därför fick Tvillingläsandet förpassas till fritiden och skoltiden gav utrymme till Ulf Nilssons tonårsnoveller om 50-talspojkar som famlar efter kvinnobröst i tvättstugorna.

Fint eller fult, politiskt korrekt eller amerikansk glättig smörja – jag älskade den där skiten och jag kan fortfarande längta tillbaka till den tid då en ny tvillingbok i handen fick hjärtat att spritta inför den kommande läsupplevelsen. Framför allt har behållningen av alla B.Wahlströms ungdomsserier varit en läsglädje som håller i sig än.

Precis som att den som älskar skräpfilm förr eller senare kommer råka se en kvalitetsfilm (och kanske till och med tycka om den), så lär man som bokslukare – om än av amerikanska serieböcker på låg nivå – slutligen komma över sådant som anses vara god litteratur. Den som aldrig läst en bok i hela sitt liv kommer aldrig plocka upp Brott och straff. Hemligheten är att ge barnen smak för själva läsandet, inte av enskilda historier. Kopplingen ligger mellan skräplitteratur och övrig litteratur, inte mellan skräplitteratur och övrigt skräp.

Katarina Wikström

Andra bloggar om: Litteratur, Ungdomsböcker, B. Wahlström, Skräplitteratur

Mördande patent

Antalet personer som lever med hiv i världen sjunker. Detta kan låta positivt, men verkligheten är en annan: människor dör av aids i snabbare takt än vad andra blir smittade.

Idag lever nästan 40 miljoner människor med hiv. Majoriteten av dessa, 65 procent, finns i fattiga länder i södra Afrika. Denna fullskaliga katastrof är emellertid något som kan undvikas – och inte i någon fjärran framtid, utan nu, idag! Det finns mediciner, men på grund av att vinstintresset går före liv, fortsätter människor att dö i extrem omfattning.

Problematiken kring distributionen av bromsmedicinerna har naturligtvis flera sidor. Exempelvis utgör sjukvårdens begränsade kapacitet i de värst drabbade länderna ett stort hinder. En avgörande del av problemet ligger emellertid långt ifrån Afrika – nämligen hos världshandelsorganisationen WTO, ett antal läkemedelsföretag och hos politiska ledare i Europa och USA.

Inom WTO finns ett avtal som heter Trips, vilket reglerar rätten till ”intellektuell egendom”. Förenklat kan man säga att det kom till för att skydda företagens äganderätt över idéer och uppfinningar genom patent. I fallet med bromsmedicinerna är det tydligt hur illa det slår. Läkemedelsföretagen, vilka ofta befinner sig i monopolställning, fick genom Trips tidigare rätt att ta ut i princip vilka priser de ville på bromsmedicinerna, vilket resulterade i att de var otillgängliga för så gott som varenda människa i de mest drabbade länderna.

Detta blev dock väl magstarkt även för den nyliberala världsordning vi lever i, särskilt efter omfattande internationella protester mot avtalets effekter. År 2001 beslöt WTO att Trips inte längre fick stå i vägen för ökad tillgång till livsnödvändiga mediciner. Och år 2003 beslutades om ett tillägg i avtalet som möjliggjorde för länder att importera mediciner till ett lägre pris. Men dessa segrar var ren kosmetika. I själva verket är tillägget så komplicerat att inget försök att kringgå Tripsavtalets patentregler har lyckats.

Och läkemedelsföretagen gör allt för att försvara sina patent. I exempelvis Thailand utfärdade hälsoministeriet, i enlighet med WTO:s regelsystem, i början av året licenser för tre olika läkemedel i syfte att ge inhemska patienter gratis tillgång. Läkemedelsföretaget Abbott svarade omedelbart med att dra tillbaka ansökningar för registrering av ett antal läkemedel på den thailändska marknaden, bland annat viktigt hivmedicin. Budskapet från företaget är tydligt: om ni utnyttjar era rättigheter utnyttjar vi våra!

Kapitalismens försvarare brukar hävda att systemet sprider välstånd även till jordens fattiga delar. Striderna kring patenträttigheter visar dock med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet – istället sätts profitintresset före människors hälsa, och man låter miljontals dö i Afrika. I en socialistisk värld hade en sådan inhuman hållning varit omöjlig: kommer någon på ett sätt att göra bra medicin så blir den inte sämre för att grannen också får tillverka den. Goda idéer ska spridas, inte skyddas av giriga företagspatent.

Även i Sverige skjuter läkemedelspriserna i höjden. Detta motiveras med att priserna på de mediciner som tas fram också ska täcka kostnaderna för de projekt som misslyckas, och som inte når marknaden. Det är sant. Men prisökningarna ska också täcka kostnaden för de gigantiska vinster som läkemedelsföretagen gör, en hysterisk marknadsföring som får ersätta en sansad läkemedelsupplysning, samt fullständigt orimliga löner och bonusar i företagens toppar. Det går en strid ström av pengar från samhällskassan till Pfizers och Astra Zenecas kassakistor – utan att det blir fler eller bättre mediciner för det.

För bara några decennier sedan diskuterades att förstatliga hela läkemedelsindustrin i Sverige. Idag har pendeln svängt åt andra hållet, och i nyliberalismens anda vill man istället privatisera apoteken. Kuba, ett land som förvisso inte är utan fel och brister, tvingades av USA:s bojkott att utveckla en egen statlig läkemedelsindustri. Idag genererar den billiga mediciner till fattiga människor och länder, och de vinster man gör går tillbaka till samhället. Exemplet visar hur mycket bättre en förstatligad läkemedelsindustri fungerar. Det vore utmärkt om svenska politiker skulle vara villiga att lära sig av det.

Läs också AIDS - en global rättvisefråga

I media: AB1, AB2, SVD1, SVD2, DN1, DN2, DN3
Andra bloggar om: Patent, Trips, AIDS, Afrika, HIV, Sjukdom, WTO, Katastrof, Läkemedel, Läkemedelsindustrin
—————————————————————————
Svensson, Feministisk vänstertjej och LOKE om prostitution
Svensson och Jinge om Sverigedemokraterna

Allas vår ikon Che

Om fotografen Korda tagit betalt för sitt foto av Che Guevara skulle han och hans ättlingar vara mångmiljardärer idag. Den klassiska bilden av Che är en av världens mest uppkopierade och reproducerade bilder.

Nu kan vem som helst bära hans ansikte – på gott och ont.

Det var i mars 1960 som fotografen Alberto Díaz Korda knäppte ett par bilder av Che vid en minnesceremoni för offren av ett sprängattentat vid hamnen i Havanna. Detta var på uppdrag av en tidning, men då de ratat bilden hängde Korda upp den i sin studio istället. Där fick den sitta ända tills 1967, då den italienske förläggaren Feltrinelli bad om en kopia för att marknadsföra Ches dagböcker från den bolivianska djungeln. Som vän av revolutionen gav Korda bort kopiorna gratis.

Så snart Che mördats började porträttet av honom spridas, främst på affischer. Bara under det första halvåret efter hans död såldes två miljoner exemplar, och en stor väggmålning gjordes vid Plaza de la Revolución i Havanna, idag omgjord i metall.

Bilden av Che är en av världens mest spridda. Den är klassisk, tidlös och synnerligen lyckad. Ett fulländat revolutionärsporträtt: blicken i fjärran, vilda hårlockar runt det beslutsamma ansiktet, baskern med stjärnan, för att inte tala om de skarpa kontrasterna i svart-vitt som underlättar rent praktiskt för multitryck i taskiga kopiatorer och tryckningsmaskiner. Att Che är så pass snygg skadar förstås inte heller. Folk kom att älska bilden som bild. Den idoldyrkan den ofrånkomligt förde med sig resulterade tyvärr i att Che för vissa kom att representera en sorts vänsterversion av James Dean: ung, snygg och död. För dem kommer Che inte att vara annat än en bild på en T-shirt, en bild som kan köpas och säljas som vilken vara som helst.

Che spelar huvudroll

I de politiska kamper som utspelar sig idag spelar han förstås en huvudroll. För vänsteraktivister och demonstranter betyder bilden mer än bara en chic modedetalj.
Che personifierar kampen. Hans porträtt symboliserar revolutionen.

Många som värnar om vad Che stod för har varnat för att bildens starka symbolvärde kommer urvattnas om den görs för kommersiell. Che har i någon mening blivit en logotyp för revolt. Och det i bästa fall. På Internet hittar man i stort sett vilka prylar man vill med Ches drömska ansikte på, som inte har ett skit med revolt att göra. Multinationella företag trycker upp bilden på bikinis och kalsonger för den breda kommersiella marknaden. Och dem behöver man inte alls känna sig särskilt revolutionär för att bära. Chebilden har blivit kitsch och popkultur, och återfinns lika gärna på muggar och väskor och kakburkar i trendiga inredningsbutiker – sida vid sida med Andy Warhols multikopierade färgporträtt av Marilyn Monroe – som på radikala föreningskanslin världen över.

Att marknaden med fina känselspröt kan känna av vad människor tycks vilja ha och sedan cyniskt profitera på det, är vi vana vid. Men detta får naturligtvis också politisk innebörd. På den nyliberala bloggen Moderskeppet skriver en representant för föreningen Frihetsfronten om hur man som anti-vänstern ska förhålla sig till Ches genomslag den breda massans vurmande för bilden:

”Den liberala hållningen påminner lite om föräldrarna som låter sig provoceras av sitt tonåriga barns klädsel. Ju mer föräldrarna förfäras desto nöjdare blir ungen. Föräldrarna hittar då på ett positivt alternativ som ska utgöra substitut men detta döms givetvis ut som oerhört töntigt av barnet. Oftast med all rätt. Det finns ett alternativt – och i mitt tycke bättre – förhållningssätt till det här skitnödiga liberala tjatandet om vänsterns t-shirtar. Helt enkelt att sätta på sig en själv.

Skulle fler [nyliberaler] börja bära Che Guevaras motiv vore mycket vunnet. Motivet skulle förlora sin laddning, betraktas som mindre rebelliskt och bli mainstream och tråkigt. Få saker skulle reta vänstern mer. Tendenser åt det hållet har jag redan upptäckt.

Vänsterungdomar som gnäller om att Che Guevara kommersialiserats och att kapitalister tjänar pengar på honom är musik för mina öron […] Om jag bär en Che Guevara-t-shirt betyder det inte att jag förespråkar kommunism eller massmord. Om jag bär Che Guevaras motiv så förlorar ikonen i betydelse […] Den hädas.”

Porträttet omfamnas

Visst är det ironiskt att den kapitalistiska imperialistiska världen så totalt omfamnat Che – inte hans kamp och ideal, utan hans porträtt. Och visst är det ödets ironi att just Che Guevaras ansikte kom att bli lika spritt som vilket känt varumärke som helst. Men för den som fortfarande bryr sig och tror på något bortom marknadskrafterna, har bilden fortfarande ett starkt symbolvärde. Che, som bild och framför allt som liv, fortsätter att inspirera den globala vänsterrörelsen. Det är trots allt få nyliberaler som skulle bära bilden av den hyllade revolutionären på bröstet – om än bara för att ”reta vänstern”.

Katarina Wikström

Bloggat: Mullvaden, tidigare här på Intisbloggen
Andra bloggar om: Che Guevara, Kuba, Cuba, Ikon, Korda, Havanna, Politik